Det är en hiskeligt deppig budget. En lång räcka av försämringar. 

Nedskärningar i klimat- och miljöpolitiken, samtidigt som regeringen själv säger att utsläppen kommer att öka och att vi inte kommer nå de uppsatta målen. 

Svältkur för den kommunala och regionala välfärden, samtidigt som skolan, vården och omsorgen går på knäna och dras med stora underskott. 

Höjda bidrag för renovering i privatbostäder, samtidigt som bostadsbristen är skriande och ingenting görs för att stimulera den. Massiva nedskärningar på folkbildningen, samtidigt som integrationen och demokratin istället behöver stärkas. 

Minskade anslag till kulturen, samtidigt som den fria konsten och det fria ordet är under attack. 

Sänkt bistånd, samtidigt som vår omvärld drabbas av krig och klimatrelaterade katastrofer. 

Och så vidare, sida upp och sida ner.

Allt detta för att finansiera ytterligare skattesänkningar, bland annat i form av jobbskatteavdrag. Alltså ett avdrag som i sin konstruktion ytterligare drar isär samhället och sammantaget minskar de gemensamma resurserna med hisnande 180 miljarder kronor nästa år.

Och då har jag inte nämnt migrationspolitiken. Jo, jag borde det, men det är bara för mycket. Det är läger, angiveri, zoner, begränsade rättigheter och en hel del annat, som inte bara är vidrigt i sig, utan som också spiller över på alla i vårt land som också har rötter någon annanstans i världen. Helt enkelt ett raster av rasism som hotar enskilda människors säkerhet och sliter isär landet.

Jag håller med Mikael Damberg. Sverige blir fattigare och farligare med den här regeringen. Men kritiken förpliktigar. Om Sverige ska bli starkare och säkrare krävs stora åtgärder. Oppositionen har nu knappt tre veckor på sig att formulera ett svar – en skuggbudget. Där har Mikael Damberg chansen att visa på en annan väg. För det är just vad som krävs, en annan väg. Det räcker inte att justera i budgetpropositionens siffror för att vända utvecklingen.

För det första krävs en akut satsning på jämlikhet. Egentligen göra motsatsen mot vad regeringen och Sverigedemokraterna gör. Satsa på skolan, vård och omsorg istället för ännu ett jobbskatteavdrag. Skärpa klimatpolititiken, stärka kulturen och öka folkbildningen, istället för att låta klimatförnekande, vetenskapsförakt och rasism växa sig starkare. Lka byggandet av hyresrätter med rimlig hyra, istället för att ösa pengar över de som vill renovera köket igen. Och så vidare. Till det krävs stöd för hushållen. Det kan man göra genom att höja barnbidrag, förstärka välfärdsförsäkringarna, stötta omställning i energi- och transportsektorerna, göra förskolan avgiftsfri och en hel del annat.

För det andra krävs en tydlig vision. Allt går inte att göra i en budget eller på en mandatperiod. Det har folk förståelse för, men man måste kunna visa vart man vill för att få förtroende att genomföra det. Med en tydlig vision blir varje budget och varje reform ett steg i den riktningen. Socialdemokratin är som bäst när den har siktet inställt på jämlikhet. En tydlig jämlikhetsvision med en karta för hur vi steg för steg kan ta oss vidare i riktning mot ett samhälle som håller ihop.

Jämlikhet är både rätt och i längden lönsamt, men för att nå dit krävs investeringar. Det kostar pengar helt enkelt. Mycket pengar. Det är här som det ställs på sin spets. Alla kommer inte gilla en politik som finansierar jämlikhet, men utan finansiering går det varken att genomföra akuta satsningar eller göra troligt att man kan nå en jämlikhetsvision.

Det finns pengar i det här landet. Problemet är att de är ojämlikt fördelade och att det gemensamma är underfinansierat. Allt sedan 1980 har den ekonomiska ojämlikheten ökat och sedan början av 2000-talet dramatiskt. Inte minst har arbetsfria inkomster, som ägande och kapital, blivit orimligt lönsamt. 

Den som vill ta Sverige bort från att bli fattigare och farligare måste också vara beredd att öka de gemensamma intäkterna. Bara så kan man öka jämlikheten och sätta kraft bakom visionen om ett Sverige som håller ihop.