Vi blir varnade för populism. Vi ska inte lyssna på dem som raggar röster på grund av ett folkligt missnöje, de begriper inte hur ett politiskt system fungerar.

Vi blir varnade för polarisering. Att samhället håller på att gå isär, att det pågår en strid om värderingar. Vi behöver någonting gemensamt, något som kan hålla ihop ett samhälle.

Varningarna för populism och polarisering följer samma avideologiserade argumentation. Att någonting är populistiskt blir då problematiskt därför att det presenterar ”enkla lösningar på komplexa problem”. Populistiska partier kallas för missnöjespartier utan egen politik. De som är emot etablissemanget fattar inte hur svårt det är att vara politiker.

Men populism i sig behöver inte betyda någonting. Att kalla någonting populistiskt blir ofta att avfärda det på administrativa grunder snarare än ideologiska. Att problemet är att dessa partier inte klarar av att sköta en regering snarare än att deras politiska ideologi är fel.

När exempelvis Sverigedemokraterna blir kallade för populister så är det en kritik mot en politisk kompetens snarare än en vedervärdig ideologi. Men att ha ett främlingsfientligt parti som vet exakt hur man navigerar en regering och är närvarande på alla möten är väl knappast något önskvärt utan snarare något skrämmande.

I kulturpolitiken talas det om vikten av att minska en polarisering i samhället, att ge folk tillgång till kultur för att kunna hålla ihop samhället. Det är väl en fin tanke, men en stilla undran är att ett samhälle där klassklyftorna ökar kanske gynnas bättre av en omfördelningspolitik.

En ny skiljelinje börjar skönjas i den parlamentariska politiken. En höger- och vänsterskala som verkar tappa i betydelse. Istället presenteras den som de som representerar den etablerade politiken och de som är emot. På Island vann piratpartiet momentum i samband med Panamaskandalen. Partiledaren Birgitta Jónsdóttir menar att de som parti varken är höger eller vänster, utan ett parti som fokuserar på systemet, som vill förändra ett utdaterat politiskt system.

Kanske är inte detta så märkligt när den etablerade partipolitiken inte längre är ideologisk utan administrativ. Verkligheten sägs vara för komplex, det behövs hårda tag och obekväma beslut som vanligt folk kanske blir missnöjda över, men politikerna gör faktiskt så gott de kan. Det är en politik som möter och hanterar kriser. Som reagerar på och hanterar en föränderlig värld. Att förändra någonting blir omöjligt, eftersom diverse kriser hela tiden hotar att försämra allt.

Är det inte den globala konjunkturen så är det flyktingströmmar. När Stefan Löfven säger att striderna i Mosul talar för fortsatta gränskontroller är det ett uttalande som grundar sig på vad som bör göras för att hantera en situation, men som i grunden handlar om ideologi. Stefan Löfven pekar på det administrativa, människor som flyr från krig blir till en flyktingström som ska avvärjas.

Det kallas för bostadskrisen. Det kallas för ett problem för Sveriges tillväxt, att man inte kan matcha kompetens med arbeten då folk inte kan flytta dit jobben finns. Det blir ett administrativt problem, inte ett ideologiskt. Men att folk ska ha någonstans att bo måste väl handla om rätten till bostad, om mänskliga behov, snarare än om hur tillväxten bäst ska gynnas.

Allt blir till politik, som blir till administration. Det heligaste är yttrandefriheten. Man får tycka vad man vill, säga och skriva vad man vill men man ska helst inte göra någonting. Ty den administrativa kunskapen saknas. Inte är det så konstigt att de etablerade partier inte kan möta alla dessa människor som skriker efter förändring.