”Det är barnmorskor, poliser och ingenjörer som nu kommer att beskattas som om de vore höginkomsttagare”, skriver han. Konsekvenserna är ödesdigra. Adjö till företagsamhet och flit. Farväl till att högre utbildning lönar sig. ”Välfärdens kärna – vården, skolan och omsorgen – fungerar inte utan läkare, lärare och sjuksköterskor.” Underförstått kommer människor i och med denna skattehöjning inte längre att tycka att det lönar sig att studera till exempelvis läkare (som har en medellön över 50 000 kronor).

Sociala medier exploderar. Min favorit: ”Höjningen av inkomstskatten visar hur lätt det är för regeringen att ge sig på minoriteter.”

Medier följer efter. Aftonbladet väljer att vinkla på individens plånbok: ”Kolla om du drabbas.”

Låt oss ta en andningspaus.

Vad bråkas det om?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Fler ska betala statlig inkomstskatt (40 000 personer) och värnskatt (13 000 personer). Grupp­en som berörs tjänar alla över 36 000 kronor/månad. Ingen kommer att få höjd skatt med mer än 100 kronor/månad. Genomsnittet landar på 80 kronor/månad.

Läkarutbildningen ekar tom eftersom ingen kan tolerera att nettolönen minskar med 100 kronor?

Barnmorskor och poliser – varav långt ifrån alla tjänar 36 000 kronor, snittlönen är 29 250 respektive 27 629 – definierar den här politiska åtgärden som det allvarligaste hotet mot deras yrken?

Så klart inte.

Speciellt när det sägs att den extra intäkten till staten – blygsamma 1,35 miljarder kronor – ska stärka vad det offentliga erbjuder.

Speciellt när borgerliga samtidigt kräver enkla jobb med lägre löner, och ägnade två mandatperioder att konsekvent nonchalera ropen på hjälp från vård, skola och omsorg.

”Det är genuint synd att de fortsätter att höja marginalskatterna”, säger Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson.

Det kallas omfördelning.

Ungefär som den alliansen genomdrev 2006–2014.

Fast tvärtom.

1,35 miljarder kronor.

Jämför det med att alliansen lämnat efter sig ett arv (jobbskatteavdragen) som, med nya regeringens goda minne, minskar statens intäkter med drygt 100 miljarder – varje år.

Det är genant hur företrädare, med understöd av sociala mediernas stormtrupper, maskerar sin ideologiska motvilja som omsorg gentemot samhällsviktiga yrkesgrupper.

Det är samma visa varje gång.

Minns hur Per Ankersjö, då gruppledare för Centerpartiet i Stockholms stadshus, efter senaste valet twittrade bestört om att skatten ”chockhöjs” av den rödgrönrosa majoriteten. Den privatekonomiska rädslans krusning. Bunkra mat? Inventera sparkontot? Sälja ­lägenheten?

Eller varför inte ta en andningspaus.

Skatten skulle höjas med 35 öre – i ett Stockholm som har haft, och även fortsättningsvis har, bland de absolut lägsta kommunalskatterna i Sverige. För den som har en månadslön på 20 000 kronor blir det 60 kronor i höjd skatt.

Per Ankersjö tjänade vid tillfället själv 1,2 miljoner kronor/år och skulle behöva skatta 290 kronor mer i månaden. Jobbigt.

”Konstaterar tyvärr att DDR-Sverige är tillbaka”, twittrade han.

35 öre som ger Stockholm ungefär 700 miljoner kronor, öronmärkta för primärt skolan, där de ska omsättas i undervisning och höjda lärarlöner.

Det väljarna får förmånen att se är borgerlig­hetens blottlagda reptilhjärna.

Skatt är alltid dåligt. Vinster är alltid bra.

Tyvärr, ur ett borgerligt perspektiv, skaver detta oskönt mot en opinion som vill ha fortsatt stark välfärd och att de skattepengar som går in i den verksamheten inte ska berika stora koncerner.

Tacksamt, ur alla andras perspektiv.