I veckan startade klimattoppmötet i Polen. Där samlas nu världens ledare för att försöka skapa innehåll i önskelistan som stakades fram i Paris 2015. För Parisavtalet är just det – en önskelista, utan krav. Det är nu innehållet ska komma. Det var svårt redan då att komma överens om målen, men att nu besluta om vem som ska göra vad, och vem som ska betala för det, är mycket svårare. För vem bär egentligen ansvaret för att minska utsläppen?
Samtidigt som mötet i Polen startade pågick det demonstrationer i Paris mot höjda bensin- och dieselskatter. På samma plats där avtalet skrevs för att staka ut en hållbar framtid för tre år sedan protesterar nu befolkningen mot åtgärderna som ska hjälpa oss dit. Grundsvårigheterna är desamma i Paris som i Polen – vem ska betala, och vad är rättvist? Klimathotet är svårt då det som känns rättvist för individen – som att man inte ska behöva byta jobb, betala mer för bensin, skippa köttet eller avstå flyget – inte nödvändigtvis är det som är rättvist för samhället.
Det är samma diskussioner som vi har här hemma. Greta, Black friday, Singles day, julhetsen och klimattoppmötet i Polen har fått många att prata klimat. Äntligen fylls ledarsidor och förstasidor av klimatdiskussioner (nåja), men instansen som vi alla är överens om är viktigast – politiken – är tystare än julnatten.
I de utdragna diskussionerna om regeringsbildningen hade Centerpartiet – Alliansens gröna röst – chansen att ge Löfven en kravlista. Av många krav var det ett som berörde klimat eller miljö, att avskaffa delar av strandskyddet, vilket innebär en försämring av skyddet för biologisk mångfald. Senaste gången partiet gav statsministern en kravlista (för att då inte fälla regeringen) var en av de tre punkterna att regeringen skulle ta bort flygskatten – alltså en försämring av klimatarbetet.
Sverigedemokraterna gör samtidigt en tvärvändning från tidigare retoriken om att ”hjälpa folk på plats”, och vill dra ner biståndspengarna med elva miljarder då pengarna ”behövs mer i Sverige”. Pengar som de fattigare länderna just nu behöver i klimatarbetet, och ber om i de polska förhandlingarna.
Om vi inte lyckas med en snabb vändning är världen just nu på väg mot mellan tre och fem graders uppvärmning. Ländernas egna löften räcker inte för att komma i närheten av Parisavtalet, och då vilar ändå såväl mål som löften på många luftslott. Senaste stora IPCC-rapporten inkluderade inte naturliga utsläpp – som skogsbränder, vulkanutbrott eller metanutsläpp från en smältande tundra – och ländernas långsiktiga utsläppsminskningar vilar också på att vi ska kunna fånga in koldioxid från atmosfären, en teknik som kanske aldrig kan bli så storskalig som vi behöver. Situationen kan alltså vara ännu värre än de katastrofscenarion vi ser på nyheterna.
De enda som verkar ta ansvar är en femtonårig skolstrejkare och hennes likasinnade. Därför är det allt viktigare att fokusera på hemmaplan, på både utsläppsminskningar och anpassning för det nya klimatet. När havsnivån höjs kommer vi tacka vår långa tradition av strandskydd, och allt som byggs för nära vatten kan bli förlorade investeringar inom några få decennier. Eller år, om det är Skåne vi pratar om.
Vi kan inte förlita oss på andra. Därför måste vi göra allt vi kan själva. På hemmaplan, som individer, företag och organisationer. Tiden för att diskutera vem som har rätt att släppa ut är över. Ingen av oss borde göra det. Nu är det hög tid att kommunerna inför vetenskapsbaserade koldioxidbudgetar, medan rikspolitikens främsta uppgift borde vara att säkra de ekonomiska behoven för att ställa om och klimatanpassa. Det är det enda säkra, men också det enda rätta.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
