Ojämlikhet.
Det handlar om att hjälpa våra stackars rika.
Alliansens politik har ökat skillnaderna mellan människor i Sverige. Jämlikheten är deras problem, inte omsorgen eller skolan i sig.
Ser man alliansen politik i ljuset av ojämlikheten blir mycket som verkar obegripligt och ologiskt plötsligt klarare.
Det tar tid att byta system.
Men år efter år tickar det åt rätt håll för den som gillar en värld där skillnaden mellan människor ökar.
Vad är idén? När jag var ung mötte jag i debatter unga moderater som var arga för att de ”bästa eleverna” bromsades av de ”medelmåttiga”. De där orden var vanliga, det var medelmåttans tyranni som gällde och den som stack ut stoppades av ”jantelagen”. Och löneskillnaderna var för små. Herregud, man kunde jobba hela livet och ändå inte bli rik.
Idag kan man bli rik på sitt jobb – om man jobbar inom finansvärlden. Vilken framgång!
Ur jämlikhetstyranniet föddes den befrielseteori som blev Anders Borgs på 90-talet. Alliansens politik handlar om att det är rätt med ökade skillnader eftersom det motiverar människor. Om samhället är rättvist och jämlikt upphör det att utvecklas, konkurrens och belöning är piskan och moroten som måste till i alla delar av samhället och ekonomin.
De är på väg att lyckas.
Trots att all forskning visar att människor som samarbetar blir starkare (bra elever blir bättre i blandade klasser) är ord som rättighet eller bidrag fula ord. Även S och V vill slippa ta orden i sin mun.
Det är dags att vara stolt över rättvisa bidrag.
Alliansens politik är inte att minska skolkostnaden i sig, det är att segregera och öka klasskillnaderna mellan skolor. Man tror att det är bra.
Politiken runt vården handlar inte om mindre vårdkostnader, det handlar om ökade skillnader mellan vård till utsatta och vård till välmående. Hela vårdcentralsförändringen och privatiseringen är en stor ojämlikhetsreform.
Bilprovningen, apoteken, privatiserad omsorg... Allt handlar om ökad ojämlikhet. För att det är ett mål i sig.
Mest tydligt syns det här såklart i ekonomin.
Det finns ett sätt att mäta ojämlikhet som heter ginikoefficient (ja, det borde vara förbjudet med idiotiska ekonomitermer). Utvecklingen i Sverige ser du i diagrammet här intill. Ju högre värde, desto mer ojämlikt samhälle.
Det här betyder att Sverige är bäst inom hela OECD på att öka ojämlikheten. Skillnaden mellan den som har och den som har lite, ökar mest här. Bidragen till fattiga har minskat. Skatterna för välmående har sänkts. Sjuka får mindre. Pensionärer betalar högre skatt. Och de riktigt rika, de får mycket, mycket, mycket mer.
Tar man alla socialbidrag i Sverige så är de ungefär tio miljarder. Det är ungefär vad en modern förmögenhets- och arvsskatt skulle dra in.
Rika har fått mer i stöd än fattiga.
Rut-avdrag utnyttjas mest av boende i Danderyd, rot-avdrag går inte till fattiga utan till de som har hus och råd att bygga om. Vi flyttar pengar från bidrag åt fattiga till bidrag åt rika.
Skandaler kring riskkapitalisterna som får skattefrihet för att de är ”delägare” istället för anställda handlar om flera miljarder. Bonusar i finansvärlden sätter rekord och motsvarar halva socialbidraget.
Ojämlikhetens framgångar är monumental och de allra flesta av oss ser den aldrig eftersom vi vankar omkring i den. Bara om vi blir sjuka börjar vi vakna upp.
Det är svårt att förklara skillnader mellan människor. Statistik är bara nollor. Hur obegripligt korkat det är med löner på miljoner för några få och alltfler fattigpensionärer är svårt att visa.
Vi tror att det är skilda världar men det är faktiskt så att den rika världen blir rik på den fattiga.
Idag berättar vi i Dagens ETC på ett annat sätt vad ojämlikhetspolitiken handlar om. Visste du att för SEB-chefen Annika Falkengren kostar en resa till Portugal bara 42 kronor? Läs mer här.
Följ mig på Twitter. @JohanEhrenberg var namnet.
