Susanne berättade att enligt deras siffror och intervjuer med unga visade det sig vara en kombination av eget ”jävlar anamma” och främst av att det fanns en vuxen i ungdomens liv.  En vuxen som inte var en förälder eller familjemedlem utan någon annan. En lärare, en fritidsledare, en tränare. En som peppat och coachat i tider när det varit jobbigt.  
Mina personliga erfarenheter gör att jag faktiskt kan hålla med om det. Jag kan också tycka att detta är särskilt viktigt för ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden. Att peppa en ungdom som lever i en så tydlig verklighet av att samhället fullständigt struntat i en är garanterat svårt. Att få förtroende att visa att man är där för att man bryr sig när uppenbarligen ingen annan gör det är, bara det, ett stort steg i sig.
I förra veckan lyssnade jag på Linda Piras sommarprat i P1. Det var som om hon talade till sitt unga jag. En slags självpepp i att det inte var hennes fel att en hel vuxenvärld svek henne. Att vuxna i hennes omgivning såg henne som ett vandrande problem. Och sen den lättnaden när hon väl kom i kontakt med en vuxen som såg förbi den fasaden hon byggt upp för att skydda sig från omvärlden.

Det var Ulf. Hennes lärare som fick henne att börja med musik. När Linda berättar om Ulf så gråter jag. För de som haft turen att ha en Ulf i sitt liv och för dem som aldrig träffade sin Ulf, som kunde plöja vägen när det var för jobbigt att plöja själv.
Vi som arbetar med och för ungdomar är väl medvetna om den äran vi har genom möjligheten att få att vara någons stöttepelare. Någons Ulf. Samtidigt är det vi som går på knäna på grund av vi förväntas göra vårt arbete med i princip noll resurser och noll tid. Fritidsledare lägger tid på att söka kortvariga bidrag och sponsring utifrån för att kunna bedriva vettig och gratis verksamhet, lärare är underbetalda och överarbetade. Många ungdomsverksamheter jobbar med kniven mot halsen och vet inte om man får vara kvar nästkommande år. När pengar ska sparas in kan nästan alla som jobbar med unga garantera att man får en klump i magen då man känner att allt det man byggt upp är på väg att raseras. Och det vi menar med att ”bygga upp” handlar sällan om prylar, lokaler och liknande. Vi bygger relationer.

Vi har med tiden lärt oss att trolla med knäna. Men våra knän börjar bli utslitna.
Förra året gick 12,4 procent av alla niondeklassare i Sverige ut utan behörighet till gymnasiet. Om vi nu vet att de som klarade av högstadiet säger att de pushades av en vuxen i deras omgivning, varför ser vi då inte till att det finns fler vuxna där ute för våra barn? Varför ser vi inte till att de vuxna som arbetar med barn och ungdomar får de bästa förutsättningarna att utföra sitt jobb när vi vet att det ger resultat? Är inte ungdomarna värda det?
Att vara någons Ulf kan självklart inte förändra allt. Vi kan aldrig ta bort klassproblematiken, inte diskrimineringen, inte den demokratiska orättvisan. Men vi kan ge stöttning. Vi kan säga ord som fastnar hos ungdomar som ger dem en gnista i att gå en till rond när de är nära att ge upp. Vi kan se dem och deras unika talanger som alla unga bär på, men som inte alltid får chansen att hamna i rätt sammanhang.
Det jobb som människor som arbetar med ungdomar lägger ner är något som borde supportas från alla instanser. Det är ett magiskt arbete med ett potentiellt magiskt resultat. Ge oss resurser, inte för vår skull. Utan för våra ungas skull.