Ledare: Alla som sticker ut får en diagnos

Jo, jag tycker det och jag försvarar min brist på vilja att småprata. Jag hade annat att göra och jag var kompetent nog att veta att jag inte borde vara social med just den telefonförsäljaren just då. Jag var inte socialt inkontinent och läckte småprat i flera minuter. 

Social kompetens har varit ett modeord ett tag nu, fast det håller på att tappa sin stjärnglans en smula. Det är lite tråkigt för det var ett rätt bra ord egentligen, i alla fall så länge det fick betyda just ”kompetens att sköta sociala kontakter” och inte ”sällskapssjuk”. 

Egentligen är det rätt konstigt att de som har mindre behov av att vara sociala eller inte riktigt förstår ”spelreglerna” får olika diagnoser medan de som är överdrivet sociala sällan får något sådant. De lider väl också av sin brist på förmåga? De där som inte hinner något annat än att hålla koll på när grannarna klippte gräset senast eller vem som var kär i vem på mellanstadiet… är inte det en personlighetsstörning likväl som det är det att inte våga prata i telefonen eller utsätta sig för nya situationer? Det hindrar dem ju från att leva ett normalt liv. Kanske har läkarvetenskapen förbigått denna störning för att den mest drabbar flickor och kvinnor? Det vore väl något med stödpersoner på skolan för dem som ägnar för mycket tid åt att vara sociala. Diagnoskriterierna skulle kunna handla om hur många sms man skickar per dag, hur många av skolkamraterna man har åsikter om och hur mycket tid man lägger på att titta i skolkatalogen, kort sagt: hur mycket av ens energi som går åt till att hålla koll på andra. Då kanske de här personerna skulle kunna få hjälp i tid och slippa bli -”skvallerkärringar” när de blir äldre.

Eller också är det så att vi har varierande intressen och kompetenser och att vi borde sluta att sätta diagnoser på vissa och inte på andra. Samhället är ”personlighetsfostrande” och väldigt lite tolerant, hur mycket vi än slår oss för bröstet och tycker något annat. Det finns liksom ingenstans att ta vägen för den som inte ”passar in i mallen”; för den ”virriga professorn” eller den ”känsliga konstnären”, ”enstöringen”, ”tusenkonstnären” eller ”våghalsen”. I stället får alla som sticker ut en diagnos och skickas till habilitering för att lära sig att passa in, och det på ”de normalas” villkor, inte för att de själva vill ha hjälp med vissa saker. Kan vi inte bara få vara olika? Och kan vi inte alla få hjälp av någon utomstående då och då för att få jobba med det vi själva tycker att vi har problem med? För att själva må bättre, inte för att passa in och få andra att må bättre…

I vår kollektiva självbild är vi toleranta och individualistiska men i praktiken verkar samhället bli allt mer konformt och intolerant. Och kittet mellan alltihop är social inkontinens – ett överdrivet droppande av klyschor och ”feel-good-fraser” som egentligen inte betyder någonting.