Samtidigt ser svenska hjälporganisationer ett ökat tryck från hjälpsökande, enligt SVT. För Räddningsmissionen i Göteborg har tillströmningen till de subventionerade matbutikerna tredubblats under våren och Malmö har inte hunnit processa alla nya sökande. Stigande matpriser slår snabbt, hårt och direkt mot redan utsatta hushåll – främst ensamstående föräldrar, barnfamiljer med försörjningsbidrag, garantipensionärer och nyanlända – grupper som från politiskt håll antyds leva gott på svenskt bidragsguld (det gör de inte). Man kan fråga sig hur vi hamnade här, och varför regeringen helt enkelt inte sätter ett pristak på mat.
Ett avstamp finns att ta hos Richard Nixon, en av högerns galjonsfigurer, som under början av 70-talet valde att frysa både löner och priser under 90 dagar i syfte att motverka inflationen. Han avskaffade samtidigt guldstandarden som stabilisator för den amerikanska dollarn och införde höga importtullar. Börsen reagerade positivt, inflationen stannade av och Nixon kunde fira en politisk seger. Under tre månader.
Därefter utbröt ekonomisk kris med avstannad tillväxt, hög arbetslöshet, inflation, valutainstabilitet, spekulationer mot den amerikanska dollarn och skenande oljepriser. Sedan lever vi i ett ekonomiskt universum där valutans värde inte längre garanteras av guldfyllda bankvalv. I stället avgörs värdet utifrån relationen mellan utbud, efterfrågan och stabiliteten hos den stat som utfärdar valutan. Lite tillspetsat kom världens centralbanker därför att ersätta guldstandarden som pengarnas garant.
Ytterst strikta, med blicken fästad vid ett fast penningvärde, intar centralbankscheferna en sådan position att politiker och intresseorganisationer (oftast) hovsamt vädjar om nåd, snarare än att ställa populistiska krav. En armé av disputerade ekonomer som förhoppningsvis sätter räntenivåer och kvantitativa lättnader ungefär där de behöver vara för att ge tillräcklig effekt och orsaka minimal skada, i ett ekonomiskt system som ständigt anhopas av kriser.
I bästa fall sjunker inflationen snart undan med fallande råvarupriser. Det vore annars mycket olyckligt – främst för ekonomiskt utsatta hushåll som finner sig strandsatta efter decennier av nedskärningspolitik. Men även för den belånade medelklassen.
En kritisk och avgörande skillnad mellan tidigare kriser och den pågående ligger i hushållens skuldsättning, som utgör en betydande del av det ekonomiska ekosystemet; från kreditkort och bolån till rena konsumtionslån och avbetalningsplaner på allt från H&M-kläder till bilar och hemelektronik.
Hushållens skuldkvot har fördubblats sedan 90-talet, och svenskarnas skulder uppgick under första kvartalet enligt SEB till drygt 5 000 miljarder, vilket nästan motsvarar landets BNP. Situationen är inte unik för Sverige, den har kultiverats fram sedan 90-talets avregleringar av finansmarknaden – på systemnivå har den tjänat till att hålla konsumtionen uppe och till att möjliggöra urban utveckling och gentrifiering genom bostadsmarknaden.
Utifrån ett marknadsperspektiv har det fungerat mycket väl, med blomstrande finansinstitut hand i hand med sänkta skatter och därmed krympta välfärdsinvesteringar. Finansieringen av hög västerländsk levnadsstandard har i allt högre utsträckning kommit att förskjutas till individen.
Med fallande priser på bostadsmarknaden följer hotet om en medelklasscrunch, särskilt i de tidigare överhettade storstadsregionerna. Centralbankernas traditionella verktyg – höjda räntor och minskad cirkulation av pengar i systemen – har redan tillämpats av Federal Reserve och Europeiska Centralbanken under det senaste året. Låga räntor och coronapandemins dopade börsrally av kvantitativa lättnader är över.
Såvida inte prisstegringarna upphör kommer också räntorna att fortsätta uppåt. Vissa ekonomer, som Nouriel Roubini, med tidigare uppdrag under Clintonadministrationen, Världsbanken och IMF, varnar för en ”stagflatorisk skuldkris”, en kombination av 70-talskrisens inflation, arbetslöshet och låga tillväxt, tillsammans med en skuldkris à la 2008.
Mot bakgrund av de växande köerna till hjälporganisationernas matbutiker vore det ett oerhört dystert scenario. Vi lever i ett marknadsekonomiskt system som ständigt kraschar. Ska det ha någon som helst legitimitet behöver politiken träda in med massiva välfärdsinvesteringar.
Alla ska ha råd att äta, oavsett vilket ansvar amerikanska hyresvärdar, eller andra företag behagar ta för prisutvecklingen. Om vi inte ens kan få smulorna, vad ska vi då med bageriet till?
