Ledare: Alla pappor inte lika viktiga

Det har precis varit Fars dag och mitt flöde i sociala medier har fyllts av hyllningar av pappor. Jag ser sepiafärgade bilder på någons pappa på 70-talet. Statusuppdateringar som hyllar partners som snart ska få titeln ”pappa”. Någon sörjer en far som inte finns kvar i livet och en annan tackar sin mamma som har fått fylla även pappans skor. Men mitt i blandningen av gratulationer, pannkaksfrukostar och trisslotter är det något som sticker ut. En uppmaning om att skriva på en namninsamling för att tolvåriga Maria Ahmeds pappa ska få stanna i Sverige. En påminnelse om att alla pappor inte räknas som viktiga. 

Maria Ahmed bor i Örebro och kom till Sverige från Afghanistan som ensamkommande flyktingbarn år 2011 och fick permanent uppehållstillstånd hösten samma år. Hennes familj splittrades när de lämnade Afghanistan, men 2013 kom Marias pappa till Sverige och de kunde återförenas. Förra veckan tog Migrationsverket Marias pappa i förvar inför utvisning och hon blev ensam. Igen.

Maria är en tolvåring som alla andra. Hon går i skolan, hon har kompisar hon brukar vara med på rasterna och hon trivs med livet i stort. En helt vanlig tolvåring förutom att hennes klasskompisar på Sörbyängsskolan har startat ett upprop för att hennes pappa ska få stanna. En helt vanlig tolvåring som i en video säger att hon inte orkar längre, att hon inte vill bli ensam igen, med tårarna rinnande ner för kinderna. 

Vårt samhälle ska vara byggt för att skydda de som behöver skyddas och värna de svaga. Vi säger att vi beaktar barnperspektivet och i utlänningslagen står det att ”I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver”. Vi är ett land som tar hänsyn till barns välmående när vi tar myndighetsbeslut. Maria har bara inte blivit underrättad om det. 

Marias situation är tyvärr inte unik. Vi hör om liknande fall alldeles för ofta: barn som utvisas trots att de har levt hela sitt liv i Sverige. Barn som ska utvisas ihop med sina föräldrar, trots att samhället har ansett dem oförmögna att ta hand om sina barn. Barn som får hela sina liv bortryckta och lämnas åt sitt öde.  Barn vars bästa inte beaktas, eller ens tas hänsyn till. Vad vi faktiskt ser i dessa fall är hur Sverige underlåter att följa FN:s barnkonvention. I den står det att barns bästa ska vara i främsta rummet när beslut fattas. Det står att barn inte ska skiljas från sina föräldrar mot sin vilja om det inte är för deras bästa. Vi har förbundit oss att följa FN:s barnkonvention, men det finns uppenbara brister i hur det sker. 

Därför är det ett glädjande besked att regeringen i sin regeringsförklaring gav besked om att göra barnkonventionen till lag. Kanske kan vi nu se faktiska förändringar i hur barns bästa hanteras inom bland annat migrationspolitiken. Kanske kan vi känna oss tryggare med att beslut fattas med konsekvenserna för inblandade barn i stark åtanke. Kanske kan vi säga att vi efterlever barnkonventionen utan att ljuga. 

Och kanske kan pappor som Maria Ahmeds också räknas som viktiga. Kanske får Maria, och barn i hennes situation, vara vanliga barn som oroar sig över prov och kompisar. Inte över att rätten till deras föräldrar ska tas ifrån dem.