Vad finns kvar när ett hårt prövat grönt parti lämnar regeringen?
Karl-Petter Thorwaldsson.
Det är ett enkelt svar. Men det är inte fel.
I nästan två mandatperioder var jag terapisoffa åt miljöpartister som ville beklaga sig över obalansen, att vissa departement har förmågan att blåsa bort andra varje gång – utan undantag – det uppstår intressekonflikt. Näring, infrastruktur. Blytunga. Mäktiga. Socialdemokratins stadiga benstomme, som stela armeringsjärn. Någonstans vid sidan svävar miljö och klimat, fjäderlätta. Precis som partiet vill ha det.
Till sist stod många gröna inte ut, prioriteringarna var så uppenbara, förödmjukelsen så stark, frustrationen så kompakt.
Jag minns vad en väldigt centralt placerad politiker sa tidigare i år.
”Du ser en växande rörelse som faktiskt kan förändra allt, som kräver att folkvalda skyddar oss från klimatkrisen. Sedan sitter du ändå där i ett konferensrum med Tomas Eneroth eller någon annan socialdemokratisk minister. Vad håller jag på med? Det är så jag tänker. Det är som en parallell verklighet. Det är som tiden står still.”
Nu befinner sig Annika Strandhäll på samma plats, som miljö- och klimatminister, utsedd av sitt parti efter att det ägnat en helt avgörande tidpunkt i historien åt att mest sabotera för Miljöpartiet och för kommande generationer.
”Det är klart att det är en utmaning för mig i rollen som miljö- och klimatminister, när jag sitter med näringsministern som bara frustar och vill göra saker, att ha den rollen i att hela tiden se till att de här perspektiven bevakas”, säger hon till Expressen.
”Jag kommer fortsätta ringa upp honom om han håller på.”
Det är en mustig beskrivning.
Du riktigt hör hans näsborrar vidgas, slutas.
Tillväxtandning.
Tydligen kan även en socialdemokrat kan få nog av en frustande socialdemokrat.
Som bara vill göra.
Som rullar över klimatlagar och IPCC-rapporter som vore de irriterande farthinder.
Alla som vill förstå var socialdemokratin befinner sig, och det är verkligen en parallell verklighet, måste försöka förstå Karl-Petter Thorwaldsson, var han kommer ifrån, hur djupt den skolningen sitter. Som ett fundament. Han är representativ. Det går så förtvivlat trögt. Ja, gärna omställning. Nej, inte om den kan upplevas besvärande för breda lager. Ständigt en rädsla för breda lager! För väljarna. Som om miljoner skulle vara en dieseltankning bort att krypa in i en gul väst eller, ännu värre, Jimmie Åkessons famn.
”Vi har nyktrat till från båda håll”, sa Karl-Petter Thorwaldsson när Dagens ETC senast intervjuade honom, om partiets/fackets ansträngda relation till klimatrörelsen.
”Men det går att hitta gemensamma nämnare.”
Och så talade han om fossilfritt stål – det gör ju alla – och om att bygga i trä, och om ekocid: ”Sverige bör gå i täten för att minska straffriheten.” Men sedan kunde han inte låta bli att anklaga Miljöpartiet för att ha varit Voi-ridande stroppar från Södermalm. Och detta om att flyga mindre:
”Jag går inte igång på det överhuvudtaget. Människor är nyfikna och vill upptäcka världen. Jag var pionjär inom flygresande, jag åkte till Mallorca med mina föräldrar när jag var fyra eller fem år.”
Ett litet steg framåt, två rejäla LO-manskliv bakåt.
Så här ligger det till.
Sveriges klimatpolitik är beroende av att socialdemokratin kan uppdatera sig.
Men det är Miljöpartiet som har piskats för regeringen beslut om Bromma, Vattenfall, subventionerade flygplatser, SAS, motorvägar, Cementa, Preem…
Stefan Löfven?
Orandad rygg.
”Klimatkrisen är en kris för mänskligheten. När de som är barn idag är pensionärer kan de tvingas uppleva en värld där samhällsfunktionerna har gått under på grund av konflikter om vatten, mat och land. Men vi kan vara generationen som löser problemen”, sa Löfven i FN-skrapan.
Han löste inte problemen.
Han svek löftet om 1,5 grader som han gav Greta Thunberg.
Det var då.
Hans efterföljare kan inte unna sig att låta en grön koalitionspartner bära skulden för överenskommelser som pressats genom socialdemokratins jobb-och-industri-filter.
Karl-Petter Thorwaldsson säger att han gärna gör upp med Moderaterna om Arlandas utbyggnad, att det kan bli aktuellt med kortad handläggning för tillstånds- och miljöprövningar.
Han frustar och vill göra.
Fel saker.
När vi desperat behöver rätt saker.
Det blir nya statsministerns ansvar.
Inga språkrör att putta fram.
Inget grönt skynke att gömma sig bakom.
Socialdemokratin har aldrig varit så synlig, så exponerad.
Äntligen.
