Glöm debattekniska färdigheter. Det handlar om att skrika högst. Ska man delta i årets upplaga av svenska mästerskapen i valrörelse behöver man bemästra konsten att, så högljutt som möjligt, svärta ner sina motståndare, gärna med meningar som är så urplockade ur sina sammanhang att de som sagt eller skrivit dem inte ens känner igen dem själva längre. Det gäller att kunna förminska, förnedra och fultolka. Men den kanske viktigaste egenskapen av alla verkar ändå vara att kunna piska upp riktig alarmstämning även i de lugnaste vatten.
Sverige håller tydligen på att gå under. Det här året ska vi alla sitta med morgonkaffet i halsen och vara riktigt jävla rädda. Kan man ta bilen till jobbet ens, eller har den brunnit upp? Finns jobbet kvar eller har det norpats av någon annan som bara kommit hit för att ta ens jobb? Kan man över huvud taget vistas ute?
Visst är det fint i vårvädret? Nej, det är en KRIGSZON!
Visst har vi det ändå ganska bra? Nej, vi måste prata om att SVERIGE ÄR I KRIS!
Tänk om vi skulle… VI BEHÖVER HÅRDARE TAG!
Stefan Löfven och Socialdemokraterna kämpar för att få sitt parti att glida så mycket åt höger, retoriskt sett, att ingen varken inom originalhögern eller inom den forna socialdemokratin längre känner igen dem. Det kanske är en taktik rent av för att få folk att rösta på dem som ett nytt fräscht ordning-och-reda-parti på valdagen. Det skulle förklara en del.
Jan Björklund gastar om att Sverige förstörs av strejker fast vi knappt har några. Liberalerna rasar mot att Turkiet mördar kurderna men vill gå med i Nato och pola med president Erdogan samtidigt. Om allt går enligt plan ser vi snart Natostyrkor i Sverige, insatta mot strejkande arbetare. Gärna i Göteborgs hamn.
Militärt ingripande har blivit en klassiker i den här valrörelsen. Militären ska ut på otaliga ställen i Sverige. Särskilt om Jimmie Åkesson (SD) får bestämma. Han vill sätta in militärer mot människor som bor i förorter. Eller var det Ulf Kristersson (M)? Eller var det Löfven? Skitsamma, de glider liksom ihop i en enda sörja. Och inte bara de förresten. Väldigt många politiker låter så.
Det här är de obskyra swishkampanjernas tid. I den lite mer perifera politikens område är det swish som gäller vid sidan om att skrika högst om saker. Nu har Katerina Janouch startat swishinsamling (eller ska vi kalla det organiserat tiggeri?) för att finansiera vad hon kallar för ”oberoende journalistik” i smakfull kombination med valkampanj för sin egen tilltänkta riksdagsplats via Medborgerlig samling, som hon i och för sig inte är medlem i men som ändå låtit henne få plats på riksdagslistan. Karriären som barnboksförfattare är uppenbarligen över, vilket väl är en skapligt logisk konsekvens efter svängen mot full-on hatpredikant.
Hanif Bali (M) har fått lämna Twitter efter att, som liknelse, ha dopat sig så mycket i skrikpolitiktävlingen att ingen annan kunde hänga med. Lars Beckman (M), riksdagsledamot, är kvar och håller igång med varningsropen om att Sverige håller på att förvandlas till Nordkorea.
För någon vecka sedan hörde jag Alexander Bard – också han på valsedeln för Medborgerlig samling – yttra orden: ”Jag har ju alltid varit vänster, men det håller på att införas sharialagar i Sverige.” Det kändes bara som att jo, det är så här det är nu.
Alla är helt galna. Alla har tappat det.
Vi har ett val att genomföra i Sverige i år och i den takt som det här går kommer alla vara lika trötta som Peter Springare, som också han tänker bli politiker nu, innan vi ens har nått slutspurten.
Varsågod att abortera den här valrörelsen innan Ebba Busch Thor förbjuder aborter. Eller kanske bättre ändå, skicka ut alla gaphalsar i politiken på ett fält någonstans för att göra upp med värjor, som Moderata studentförbundet för några år sedan föreslog att man skulle göra vid politiska meningsskiljaktigheter.
Då kanske vi äntligen skulle få lite lugn och ro i det här landet.
Eller ordning och reda, om man så vill.