Fotbollens absolut största stjärna gör ett nedslag i Stockholm. Miljoner små hjärtan lågar, det finns ingen som lockar fram lika många kärleksförklaringar – ”Jag är Kylian Mbappé!” – på grusplanen där det alltid blåser motvind under elljusen.

Han kom, han paparazzifotades – han anmäldes för våldtäkt. Medier uppger att det är han, inte någon annan i hans sällskap. Trosor beslagtas från ett hotellrum. Mbappé krishanterar genom att hävda att ingenting sker av en slump, han är trots allt indragen i en ekonomisk tvist med sin förra klubb PSG, och den närmar sig sitt crescendo. 

Mbappé signalerar att han är utsatt för en komplott. Det är ett vansinnigt sätt att bemöta anklagelserna mot honom. Men att vara exceptionellt skicklig fotbollsspelare är inget vaccin mot att samtidigt vara världsfrånvänd, narcissistisk idiot. Varken nu eller tidare. 

Mbappé är arvtagare till en annan gudabenånad striker, Cristiano Ronaldo. Även han solkad av misstankar om sexuella övergrepp, till sist frikänd efter diverse turer. 

Och ja, misstankar, 

Mbappé är inte åtalad och inte dömd, han tillbakavisar kategoriskt att han skulle ha gjort något fel, hans juridiska team markerar mot ”ett förtalande rykte”. Det är fakta, det är vad vi vet. Utredning pågår. 

Det är egentligen väldigt enkelt. Ta ansvar för din grabb.

Men även mot den bakgrunden – att han är oskyldig till motsatsen bevisats – måste svenska föräldrar hantera det som hänt på något sätt. 

För alla barn är det här en enorm nyhet, ett mäktigt skalv som drar fram genom klassrum och över skolgårdar, engagerar alla, både tjejer och killar. 

Som förälder med dotter eller döttrar är det så klart minst lika viktigt att orka lyfta, förklara, fråga. Men den här texten handlar om sönerna, kort sagt för att de är framtidens potentiella förövare, de som inte får kliva över gränser som borde vara definitiva och trygga. Jag utgår då från statistik, inte från något slags föreställning att varje bolltrixande sjuåring skulle vara en junior våldtäktsman. 

Det är egentligen väldigt enkelt. 

Ta ansvar för din grabb. 

Prata med honom om vad som är okej och inte okej. Använd det som sker med Mbappé som en projektionsyta. Vad tänker din son om det? Du ska också vara vaksam på att otaliga riktigt unga killar just nu klamrar sig fast vid, och med hetta sprider, tanken att tjejer bara vill åt Mbappés bottenlösa kista med pengar. Bitch! Golddigger! Förbannade och förvirrade reaktioner som flimrar i barnens plattformar och telefoner. 

Det här är inget som borde vara för känsligt eller för intimt att lyfta som förälder, det är inte som att du väcker något som är för vuxet, något som inte redan bor i barnens medvetande. De suger åt sig det här. De processar det på sitt sätt. De behöver hjälp, din blick och din erfarenhet. 

Var definitivt inte som Mbappés förbundskapten Didier Deschamps som föregår allt och bagatelliserande skäller på svenska medier som rapporterar: 

”Sådana här saker händer då och då.”

Du behöver inte vara expert på Mbappé, inte ha någon åsikt om honom som person (min är annars att han, mitt i den giriga cirkusen, verkar vara vettigare och mer samhällsengagerad än många andra som blir miljardärer på det gröna gräset). 

Du behöver inte utkräva skuld, det kan du inte – det ska du inte – men däremot kan du öppet och med oängsliga ord forska i reaktioner och attityder. Våga. Som alla lite svårare samtal kan det bli motigt, kanske till och med skavigt. Men det är värt det. 

Helt nödvändigt. 

För din sons skull. 

För alla döttrars skull.