Ledare: Alla feminister borde vara emot marknadshyror

Statistik från Brottsförebyggande rådet ger en dyster bild. Sett över tid har våldet knappast minskat, utan möjligtvis ökat. Fortfarande mördas mer än en kvinna i månaden av en man hon har eller har haft en nära relation med, och kvinnojourerna vittnar om en drastisk ökning av kontakterna med våldsutsatta kvinnor under pandemiåret 2020.

Mot den bakgrunden kan man kanske tänka sig att regeringen, som kallar sig feministisk, skulle vidta drastiska åtgärder för att vända utvecklingen. I synnerhet med tanke på att de faktiskt tagit ett policybeslut om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. I själva verket gäller det motsatta.

31 maj väntas ett betänkande läggas fram till riksdagen om fri hyressättning vid nybyggnation, eller m marknadshyror som det heter i folkmun. Detta skulle innebära fri hyressättning på hyresrätter som färdigställs efter 1 juni 2021. Hyresvärdarna ges alltså rätt att sätta den hyra som passar, utan att behöva förhandla med Hyresgästföreningen.

I praktiken betyder det omedelbart högre hyror på nybyggnation, och på sikt för det befintliga beståndet när partsmodellen, med förhandlad hyra, sätts ur spel. Enligt beräkningar gjorda av Hyresgästföreningen skulle det här i praktiken kunna innebära hyreshöjningar på så mycket som 50 procent. Detta i ett läge när Sverige, jämför med andra EU-länder, redan har bland de högsta hyrorna i förhållande till inkomst.

Ett litet gäng ideologiskt övertygade nyliberaler menar att avregleringen skulle leda till kortare bostadsköer. Däribland den liberala tankesmedjan Timbro, som i en Youtube-video från 2017 hävdar att ”stockholmare bor väldigt stort, just för att de har så låga hyror”, och att fri hyressättning då skulle lösa köproblemet genom att dessa privilegierade stockholmare tvingas ta in en inneboende eller flytta till något mindre.

Vi som känner ett par stycken stockholmare i hyresrätt, och kanske till och med själva har testat på Stockholms bostadsmarknad, vet att dessa påståenden är rent hittepå, och kan därför med lätthet avfärda argumentationen. De enda som blir glada av bostadsmarknadens avreglering är fastighetsägarna och kretsen kring Timbro.

Vad Timbro däremot hade rätt i är att Sverige har allvarliga problem med bostadsköer, som inte stannat av. Den genomsnittliga väntetiden för en lägenhet i Sverige är två–fyra år. I Stockholm är den över tio år.

Så vad har då bostadspolitik med jämställdhet att göra?

Allt.

Miljoner hyresgäster drabbas när hyrorna höjs, men somliga får det värre än andra. Mäns våld mot kvinnor följer ett tydligt socioekonomiskt mönster, och där i skärningspunkten mellan klassamhället och patriarkatet finns de kvinnor som tvingas bo kvar med männen som slår. Som sitter fast i bostadskön, och som snart kan vara ännu mer beroende av även hans inkomst för att klara hyran. Till följd av politiska beslut.

Kampen mot marknadshyror är en feministisk angelägenhet.

Går regeringen vidare med detta kan vi ha att vänta ett historiskt bakslag för jämställdheten.