Alla dessa män. Alla dessa män som verkligen hatar feminism. Och inte hatar som i att hata reklam på tv när ens favoritprogram är på. Nej, jag menar hata som i redo att bryta lagar för sin rätt att kränka, trakassera, hota och nedvärdera kvinnor-hata. Att en person skulle uttrycka feministiska åsikter är för dessa män nästan lika provocerande som att man skulle höra om en cancersjuk person som måste ut på arbetsmarknaden igen.

Har det alltid varit så? Ja troligtvis. Men nu när feminister har tryckt gränserna längre och längre fram så upplever jag att även motståndet blivit tydligare. Nästan som en desperation. En anti-feminism som bara måste vräkas ut som en okontrollerbar spya. Ett litet exempel på det var när Lady Dahmer som driver Sveriges största feministblogg la upp en bild på sig själv i baddräkt. Det resulterade det i att hon fick blocka över 20 personer som helt enkelt inte kunde hejda sig i sitt kvinnohat. Det behovet av att behöva trakassera en kvinna i en baddräkt. Ja, det är den nivån det ligger på. Det är provocerande nog.

Dessa män är kränkta. Dessa män är ledsna. Mycket kränkta och mycket ledsna. För att de aldrig någonsin får känna en stolthet i att vara man. För att varenda gång de bara vill lattja runt och vara allmänt manliga så dyker det upp en hårig, ful manshatare till radikalfeminist som ska anklaga dem för att vara kvinnomisshandlare/våldtäktsman/allmän förtryckare. Stackars dessa män.

Stackars män som är alldeles för upptagna med att sätta sig själva och sin enorma kränkthet i första fokus så att de inte ser alla strukturer runt omkring dem. Att de inte ser att majoriteten av våldtäkter utförs av män. Att ohälsotalen är större hos kvinnor. Att det fortfarande sitter inkvoterade män på maktpositioner. Att lika lön för lika arbete inte existerar i ”världens mest jämställda land”.

Det här är ingen nyhet egentligen. Kvinnohatet och dess strukturer har funnits länge. Men jag tycker mig ha märkt någonting nytt. Egentligen började jag märka det i samband med att jag och mina vänner startade Hijabuppropet förra året. Ett initiativ för att uppmärksamma den otryggheten som beslöjade muslimska systrar upplever i det offentliga rummet.

Och reaktionerna på uppropet bland män som tidigare inte ville ta ordet ”feminism” med tång blev som över en natt nyfrälsta feminister som väldigt gärna ville upplysa oss om kvinnoförtryck och jämställdhet. Och sedan dess har det fortsatt. Kommentarer på debattartiklar och texter där beslöjade systrar uttrycker sig möts ofta med hån och kommentarer om att de genom sina slöjor böjer sig inför patriarkala strukturer inom islam.

Senast jag märkte det var i samband med Yasmine Mejdis debattartikel i Expressen. Hon skriver om vad som skulle vara konsekvenserna av ett niqabförbud i Sverige sedan Europadomstolen gett sitt godkännande till att förbjuda niqaben på offentliga platser. Sen kommer kommentarerna. Från män. Som ska upplysa Yasmine om att hon är förtryckt. Som har inställningen om att hon måste räddas från patriarkala strukturer.

För det är det som är problemet. Dessa män. Som inte inser att de är den patriarkala strukturen som de säger sig vilja rädda muslimska tjejer ifrån. Som ena sekunden kan vräka ut sig att en tjej borde straffknullas för att i nästa andetag prata om kvinnoförtryck när det kommer till Islam.

Sedan fortsätter de att hota och trakassera. För förtryckaren är alltid någon annan. Aldrig en själv. De vill ju bara lattja runt och vara allmänt manliga.