Det är mer än ett självmordsbrev. Det är en anklagelse. Det är ett desperat rop på hjälp – inte för egen skull, Schifter såg uppenbarligen ingen utväg, men för miljoner andra som delar hans öde som förbrukningsvara i den nya gigekonomin.

Där ingen tar ansvar.

Där så många kompromissar med exakt allt – utom pris, aldrig med pris – att miljoner människor installeras som en ny underklass, förvandlas till tjänstehjon. Rättslösa. Ansiktslösa.

Utbytbara.

Schifter förstördes under sitt nedstigande genom den spiralen. Taxichauffören som arbetat hårt sedan 80-talet.

”Jag arbetade 100–120 timmar nästan varje vecka de senaste 14 åren. När jag började i branschen var det 40–50 timmar. Jag klarar inte längre att jobba 120 timmar!”

Och:

”Jag har ingen sjukförsäkring och jag mår inte bra. Inget fordon eftersom som min motor, liksom växellådan, gått sönder två gånger i år. Ingen inkomst för att betala räkningar. Maximalt utnyttjade kreditkort som jag inte kan betala. Jag kommer att förlora mitt hus och allt annat. Jag ser ingen mening med att fortsätta.”

Schifter var djupt deprimerad då han valde att avsluta sitt liv. Men hans inlägg på Facebook uttrycker ändå en stolthet över vad han åstadkommit, över vad hans yrke brukade vara. Han skriver att han transporterat kunder totalt 800 000 mil, genom fler än 50 snöstormar. Sedan hände något. En kedja av politiska beslut och opportunistiskt entreprenörskap. Avregleringar som införts av New Yorks styrande, sådana som borgmästare Bill de Blasio (just ny hyllad för att han driver stämningar mot klimatförstörande oljebolag). Appföretagen kom, sådana som Uber, gigekonomins vinnare, aktiva i ett juridiskt limbotillstånd som låter dem undslippa ansvar för sina anställda, som de vägrar kalla anställda.

Länge fanns inte fler än 13 000 taxibilar i New York. I dag finns 100 000, varav majoriteten kör för Uber. Konsekvens: Det har blivit mycket billigare att åka taxi. Och för väldigt många åkare hotar ekonomisk katastrof eftersom inkomsterna försvinner samtidigt som lån – tagna för att köpa bil – inte gör det.

Näringslivet och politiker talar förskönande om ett friare arbetsliv, ”icke-traditionella” modeller som ger individen möjlighet att skräddarsy sin karriär, ”alternativa” sätt att försörja sig utan att behöva gå in i en daterad anställningsform. I den amerikanska debatten kallas det ”NextGen”, den uppdaterade
arbetsmarknaden, nästa utvecklingsstadium vad gäller hur tjänster utförs samt hur relationen mellan beställare och utförare hanteras.

Minimalt med reglering. En flytande konstruktion av mellanhänder, prisjagande konsumenter och anställda som berövats fördelarna med att vara just anställda. Framtiden. Framtiden är redan här.

2016 var nästan 60 miljoner frilansare, enligt rapporten ”Freelancing in America”. Det motsvarar 36 procent av yrkesverksamma amerikaner. Närmaste decenniet kommer frilansare att växa till en majoritet. Redan faller fler än hälften av alla millennials i denna kategori. Alla är inte utsatta som Schifter, eller som Uber-förare, men fyra miljoner har sin primära inkomst från gigekonomin. 2020 kommer det att vara nästan åtta miljoner.

Förvandlingen är monumental. Inte bara i USA, utan också i Sverige.

”Traditionalisterna ser plattformsekonomin som en utveckling mot sämre villkor för dem som säljer sitt arbete. Men tänk om det är tvärt om. Fortsätter den att växa och mogna tror jag att plattformsekonomin har goda förutsättningar att ge ökad makt åt arbetstagare. Särskilt de som i dag har en svag position på arbetsmarknaden”, resonerar en krönikör hos Timbro – men det kunde lika gärna ha varit Annie Lööf, alltid redo att sätta likhetstecken emellan exploativ gigekonomi och energisk innovationskraft.

ETC Stockholm granskade i fjol hur denna makt åt arbetstagare manifesterar sig i verkligheten. Bland de tusentals cykelbuden som, med stora fyrkantiga lådor på ryggen, levererar mat från stadens bästa restauranger direkt till dörren. En man från Östafrika vittnade om att han arbetar sju dagar i veckan för Uber eats och får ut 700–1 000 kronor i veckan efter att skatter och avgifter är dragna. Han hade inte ens råd att köpa en cykel. Han levererade till fots.

Genomsnittslönen för buden som ETC Stockholm intervjuade: 20–45 kronor i timmen, efter skatt.

Vad gör politikerna? Inte tillräckligt, även om Ylva Johansson (S) sagt sig vara villig att driva på för skärpning. Vad gör fackförbunden? Inte tillräckligt, även om jag vet att många förbund prioriterar att hitta en lösning, men de begränsas av att så få är anslutna och att denna växande skara av utnyttjade är under ständig omsättning. Vad gör företagen? Så länge många – ja, allt fler – nonchalerar vilka beklämmande omständigheter som faktiskt ligger bakom erbjudandet att buda över en brunch på söndagen, kommer de inte att göra några eftergifter.

För varje vecka som går tycker jag mig ser fler matbud i Stockholm. Hur många de är vet bara företagen, som vägrar skriva kollektivavtal och därmed förhindrar insyn. Men varje gång någon cyklar förbi mig: 20–45 kronor i timmen, efter skatt. Det är allt jag kan tänka på. Och hur den här sortens uppluckrad affärsverksamhet sprider sig till sektor efter sektor.

Klicka hem ett bud som kör i väg dina grovsopor? Inget problem! Om du inte har några moraliska betänkligheter med att den som kör inte garanteras försäkringsskydd utfall den skulle krocka eller tappa din soffa över sig själv.

”Jag är inte en slav”, skriver Schifter.

”Jag vägrar bli en slav.”

Nu är han död. Läs hans berättelse.