Ledare: Alla barn har rätt till sin trygghet

Det är en syn på barn och på värdet av barns liv och hälsa som befinner sig långt ifrån nuvarande förhållanden för samhällets mer än 20 000 placerade barn.

Inom två år, läser jag, ska den nya lagen ha trätt i kraft. Bara två år till.

Men det krävs mer än en bra lagtext för att åstadkomma verklig förändring. Mitt arbete i barn- och ungdomspsykiatrin påminner mig om att det också måste finnas förutsättningar för att förverkliga utredningens intentioner.

För en alternativ, minst lika sann eller påtaglig rapport från barnrättsfronten, fyller mig med mindre hopp: Flera av den överbelagda slutenvårdsavdelningens platser är upptagna av barn som befinner sig under eller mellan placering enligt LVU. Det är barn som svalt 200 av sina antidepressiva tabletter eller försökt hänga sig för att undkomma sig själva, minnen av sina föräldrar eller sin elfte nya placering på två år. Det är barn som skulle räddas men som istället förlorat allt förtroende för vuxna. Som känner sig bestraffade och bortglömda.

”Det värsta är inte att inte få bo hemma, det är att ingen bryr sig om mig”, sa en flicka en gång.

De flesta säger inget alls eftersom de för länge sedan vant sig vid avsaknaden av kontroll över vad som händer med dem. Det är då självskadandet eller i värsta fall döden framstår som den enda möjligheten till makt över den egna situationen. Det är då de i bästa fall överlever och kommer till oss, en barn- och ungdomspsykiatri som mår lika dåligt som sina patienter.

Vården av utsatta barn som mår psykiskt dåligt är en verksamhet som hittills fått kosta i liv men inte i pengar. Det är omöjligt att tolka de oupphörliga nedskärningarna på något annat sätt. Arbetsbelastningen inom socialtjänsten eller den undermåliga kvaliteten på många HVB-hem är andra exempel som talar i samma riktning.

Inget gott kommer ur en dålig lag, men ur en bra lag kommer inte nödvändigtvis något gott. Tvångsvårdsutredningen erbjuder det bästa tillfället på mycket länge att få till stånd en verklig förändring, men för det krävs ett barnperspektiv som kommer till uttryck inte bara i lagen utan i samhället i stort. För detta krävs vilja, kunskap och resurser. Det kräver ett politiskt ansvarstagande som omfattar mer än en förändrad lagtext.

I värsta fall riskerar lagtexten annars att fungera kontraproduktivt, där de fina skrivningarna får fungera som alibi för att fortsätta att inte förverkliga dem.

En barnskyddslag kommer aldrig vara bättre än barnen vet att den är.

Av dagens förhållanden att döma kan inte samhället betraktas som en lämplig vårdnadshavare. Nu har det två år på sig att åtgärda sina brister. Annars måste vi fundera över var vi ska vi placera barnen, om inte heller samhället kan erbjuda dem den trygga livsmiljö som alla barn – såväl enligt den gamla som den nya LVU – har rätt till.