Här är den överhängande risken: För att driva ut detta inflationsspöke ur ekonomin är Riksbanken beredd att tvinga svensk ekonomi på knä och i praktiken öka arbetslösheten och gjuta skräck i bolånetagare. Man ska inte låta sig bedras av chefen Stefan Ingves stillsamt byråkratiska uppsyn när han intervjuas efter torsdagsförmiddagens räntehöjning, ty detta kan mycket väl sluta mycket illa.
Aftonbladets ekonomijournalist Andreas Cervenka formulerade det sedvanligt kraftfullt:
”Efter den nya räntehöjningen pekar allt mer på att Riksbanken inte kommer att bromsa med mindre än att ekonomin kraschar.”
I nästan vänsterpopulistisk anda gick därefter denne kunnige ekonom ut i hård kritik av Riksbankens expertstyre. I dess styre sitter bara teoretiker och inga som haft kontakt med realekonomin.
Det finns en rad saker att peka på här.
För det första drivs inflationen så uppenbart av faktorer som inte har sin grund i hur den svenska ekonomin – eller ens lönebildningen där – fungerar. Inflationen drivs av kvardröjande flaskhalseffekter från pandemin som i fler år höll världen i ett järngrepp och försvårade alla leverenskedjor,.
För det andra göds inflationen av höjda bränslepriser som orsakats av den ryska aggressionen mot Ukraina. Höjda energipriser får effekter över hela linjen, för transporter, för jordbruket, för handeln och så vidare. Dessa effekter blir sedan direkt kännbara när man står vid kassan i exempelvis matvarubutiken,
För det tredje: Det finns en nästan paranoid fixering, en skräck, för ökad inflation som i betydande grad bör betraktas som irrationell. Riksbanken har således bara ett enda mål för sin verksamhet, nämligen att hålla inflationen på två procent. I dagarna har visserligen en ny lag tydligen klubbats igenom som kräver att Riksbanken även ska ta ”hänsyn till realekonomin.” Det är bra, men det lär dröja innan den tanken slår igenom efter så många årtionden med inflationsfrågan i totalt centrum.
Det där tvåprocentsmålet är i sig egentligen mycket godtyckligt satt. Åtskilliga ekonomer har genom åren hävdat att inflationsmålet snarare borde ligga på kanske fyra-fem procent.
I Riksbankens statuter borde det finns ett mål om bevarad sysselsättning. För så är det: När arbetslösheten snabbt stiger då faller ekonomin lika snabbt.
Men det går ett kaxigt spöke genom världen och genom Sverige. När etablissemangskåren av ekonomer och borgerliga ledarskribenter ser det kryper de ihop av skräck och säger: Vi måste drämma till realekonomin, så att efterfrågan sjunker och priserna faller. Ökad arbetslöshet är då ett rimligt pris.
Som om det skulle påverka de energipriser som kriget mot Ukraina lett till. Eller få den ekonomiska stormakten Kina att upphöra med den doktrinärt förstockade covidpolitik som nationen för och som försvårar för all produktion i världen.
Alla är så rädda för det där spöket att minsta antydan till alternativa synsätt för att minska inflationen utsorteras utan eftertanke. Experter stirrar sig blinda på löneförhandlingarna och hoppas att de ska bli återhållsamma. Men det är knappast någon som stirrar lika stint på de stora företag där det sitter direktioner som de facto har den konkreta makten att höja priser och också utövar den. Såväl regering som Riksbanken borde ha modet att ryta åt de företag som höjer priserna för att bibehålla sina vinster och därmed skjuter iväg inflationen.
Ett ord som priskontroller är helt tabu.
Vi har också en högerregering som utan att blinka ger de högsta inkomsttagarna en enorm skattelättnad på många miljarder när brytpunkten för statlig skatt inte rörs.
Det springer omkring flera spöken i världen och i Sverige. Inflationen är ett. Men den doktrinära och blinda inflationsbekämpningen är ett annat och lika farligt.
