All den teknik som behövdes för att rädda klimatet fanns redan för tio år sen och när den nu - motvilligt och bit för bit - börjar användas så är det en fantastisk historia om ett ekonomiskt konservativt system som hellre skapar kriser, än förändrar sättet det fungerar.
Vi har en ekonomi som konserverar en liten grupp dominerande rika i alla länder.
Vi har 1 procent-samhället.
Och utanför deras fönster seglar lösningarna förbi.
Ja, seglar. På allvar.
En av de största klimatbovarna är den globala handelns enorma båttrafik. Du har säkert sett bilder på jättecontainer berg som far över haven i så stora båtar att de snarare är som stålöar. När jag för tio år sen berättade att det fanns forskning som tog fram en ny lösning - ”de kallar det segel” - så skrattade de flesta förstås.
Men nu kommer det. Båda i Japan och Chile byggs segelbåtar i trä som dessutom kan ha solceller på seglen vilket gör att du billigare än idag kan frakta en container från Hong Kong till Rotterdam. Och ungefär lika fort.
Det här är ju en enkel och logisk lösning alla kan förstå. Utom rederiägare.
För dem handlar klimathotet om att få till undantag för båtarna, en del försöker göra som bilindustrin gjorde för att förlänga den fossila bilen, man utvecklar en del energisparande och försöker köra på gas istället för olja men det är ju ingen lösning, bara att skjuta upp problemet lite till. En vindtunnel (ser ut som en skorsten) på finlandsfärjan är trevlig men ingen verklig förändring.
För båtar inom land, på floder och småsjöar är eldrift redan idag billigare, norska företag försöker ta fram elbåtar för kustgående trafik och om Trafikverket tvingades läsa Parisöverenskommelsen skulle även de elektrifiera svenska trafikfärjor.
Lösningarna är inte svåra.
Men en politik som inte tvingar fram förändringen gör att de flesta tror att det måste vara svårt nånstans.
För varför händer det inte annars?
Vi lever i en värld som diskuterar modeller. Alltså hur det borde fungera. En av de största myterna är att om något är bättre än något annat, då kommer det goda slå ut det dåliga.
Men det är aldrig sant i ett ekonomiskt system som bygger på att konservera några fås makt.
Beslut tas för att ”öka lönsamheten” även om det innebär att samhälelt som sådant får en sämre ekonomi på lång sikt.
Ja, all klimatförstörelse och miljöförstörelse är ju bara uppskjutna kostnader som de ansvariga slipper ta ansvar för.
Men verkligheten är ingen modell.
Ett segelfartyg är bättre för alla jämfört med det oljedrivna.
En elbil gör nytta för alla, en fossilbil skadar alla.
Det är sant att all teknik tar tid. De första solcellerna är över femtio år gamla, men det har inte tagit dessa år för att utveckla dem till massmarknad, de var färdiga redan på 70-talet och om samhället hade satsat på dem då storskaligt skulle priset varit nere redan 1980 och klimathotet hade varit minst halverat idag (det mesta handlar ju om smutsig energi). Det är inte laboratorierna eller forskningen som bromsat, inte heller människors behov. Utan energimaktens behov av den enkla lösningen som behåller kontroll och makt hos några få.
Ja, vi lever i 1-procentarnas värld.
Det som hindrar delningsekonomi är inte osäkra datasystem, det är att den faktiskt slår sönder bankers affärsmodeller. det som hindrar cirkulärt jordbruk är inte produktiviteten i det utan att det faktiskt slår sönder livsmedelsbolagen globala makt (Tänk Monsanto och Unilever). Och det som gör att din mobil och dator bara håller två år är inte teknik, det är försäljningsmaximering.
Det här är inte en fråga om individers moral, det är en fråga om ett omoraliskt system som premierar de som förstör, inte de som försöker skapa hållbarhet.
Det handlar inte om att övertyga de 1 procenten, de är djupt övertygade om de kommande kriserna redan (det är därför de bygger sina ”safe house” runt världen.
Nej, vi saknar inte teknik och fysiska möjligheter. På varje punkt i klimathotets mörka tabell finns redan en enkel lösning.
Samtidigt som vi ser hur ny teknik stampar ivrigt i farstun (kanske robotbilen som komemr och hämtar dig) ser vi också hur det som kallas kapitalism alltmer börjar gå över till postkapitalism.
Systemet krisar och ändras och det sker inte genom en stor big bang, det sker i hur vardagen förändras.
Snart är det självklart igen att all medicin och sjukvård är gratis och lika för alla.
Snart är maten lokal för att den kommer smaka så mycket bättre.
Snart är det segelfartyg som far förbi längs kusten och på groggverandorna är det inga redare utan dagisbarn.
Och de en procenten fick ge upp kampen för att bli de där en promille som de siktade mot.
Blir det kris nu? Mörk och total kris?
Nej. Nu löser vi detta.
