Ledare: All förnyelse är inte populism

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Inom det politiska och mediala etablissemanget avfärdas snart sagt varje tanke som går emot den egna föreställningsvärlden som Populistisk. Detta är förstås ingen tillfällighet utan speglar en ökad polarisering i samhället där nämnda etablissemang alltmer har tappat kontakt med folkliga opinioner, alltmer visar oförmåga att ens intellektuellt ta till sig andra perspektiv än dem som bekräftar den rådande samhällsordningen.

Allt landar i en slags rädsla för medborgarna som får våra makthavare att bunta ihop det mesta som går emot deras egna intressen som ren och skär populism.

Här görs ingen åtskillnad mellan den missnöjespopulism som fiskar i xenofoba vatten – en Erdogans, en Orbáns, en Åkessons populism – och de folkliga opinioner som hyser invändningar mot hur vår kapitalistiska ekonomi med gasen i botten styr oss mot planetär kollaps. Alla ses de som lika suspekta.

Så har det också varit populärt inom de allsmäktiga liberala medierna att framställa den progressiva Labourledaren Jeremy Corbyn som av samma skrot och korn som nyfascisten Viktor Orbán. Eller Bernie Sanders som en spegelbild från vänster av Donald Trump.

Etablissemangets ovilja att försöka förstå världen bortom den egna självbekräftande sfären har inte bara undertryckt ideologiskt viktiga perspektiv, utan även osynliggjort verkligheter som inte bär likheter med samhällselitens egna. För detta får vi nu betala ett högt pris.

Nyliberalismen har förklarats död sedan 1990-talet – ändå är den mer på hugget än någonsin. Dess tankevärld infiltrerar varje samhällsfråga och i stort sett hela partipolitiken.

Mot varje ansats att vidga tanken bortom dess världsbild stormar åsiktspatruller med krav på rättning i ledet. När en avvikande röst som Jeremy Corbyn träder fram får vi veta av liberala skribenter att han är dåraktig, orealistisk, extremistisk, patetisk, labil ... kort sagt en p-o-p-u-l-i-s-t i sin tro på en upprustning av välfärden och nedrustning av försvaret. Att han leder en gräsrotsrevolution mot ett mestadels nyliberalt etablissemang inom sitt eget parti anses djupt graverande.

EU håller som bäst på att rämna under inre spänningar, och det enda svar EU-topparna har att erbjuda är Mer Av Samma. Vi pådyvlas Ceta-avtal, lönedumpning och en nedrustad miljöpolitik så att det kan bli Fart På Tillväxten ...  men får i stället fortsatt växande klyftor och grogrund för ännu mer högerextremism.

Att makten trots Bruna Klass 3-varningar runt om Europa är oförmögen att formulera en framtid utan hjälp av nyliberalismens uttjänta verktygslåda, är närmast obegripligt. På 1930-talet fanns på många håll en öppning inom politiken för att mota extremhögern med sociala reformer, vilket är en förklaring till att de flesta länder inte följde i Tysklands förskräckande spår. 

Men av historien vill man inte lära och därför kan det sluta hur illa som helst.