Hädanefter kommer det bli svårt att prata om ”band” och ”tjejband”. Det kommer bli minst lika svårt att prata om att det bara kan lyftas upp en kvinnlig rappare åt gången och att hela tiden jämföra icke-manliga rappare med varandra. För nu finns inte bara en plats. Utan två och tre och fyra och fler och ännu fler. Idag är alibinas tid förbi. Undantagens tid är förbi. Idag börjar vi prata jämställdhet på musikscenen på riktigt.

Och jag vet, egentligen handlar det om myrsteg. Blickar man tillbaka på tidigare års vinnare från 2003 till 2014 har P3 Guld totalt delat ut 114 priser. Av dessa har 25 priser gått till kvinnor eller grupper med enbart kvinnliga medlemmar. Sex priser har gått till grupper med både kvinnor och män (dock med en majoritet av män i gruppen).

Så på det stora hela har jämställdheten inom musikbranschen inte gjort några gigantiska framsteg. Men årets prisutdelning räckte för att reta ihjäl människor som framförallt består av det manliga könet. Män som hånande började skriva på sociala medier om medverkande kvinnors BMI (relevant) och ifrågasätta om galan kuppats av Fi, som att Fi vore de enda feministerna i Sverige (nej).
Män som uttrycker saker som att ”jag ser bara artister, jag ser inte kön”, men ändå, som av en slump, lyfter upp nästan uteslutande män.

Och visst skulle jag också bara vilja ”se artister” och kunna strunta i könet, men vi är inte där än.

Detta statement kom från public service, som jag inte för en sekund tror att Fi hade något med att göra. Inte direkt iallafall. Men indirekt har säkert Fi flyttat fram positionerna och förändrat samtalet, och bidragit till att vi diskuterat feminism livligare än någonsin det senaste året.

Vi måste belysa könsmaktsordningen för att kunna syna den, annars står vi och boxas i ett kolsvart rum. Kvinna efter kvinna höll tacktal på galan. Silvana Imam påminde oss om starka kvinnor genom historien, som Rosa Parks och Fairuz, och Joy rappade ”Jag må ha en pussy men jag är fan ingen”. 

Men det vi fick uppleva på scenen i Scandinavium var inte målet. Jag ser det som startskottet. Något att hämta energi ifrån.

Och att ha energinivån på topp kan behövas för att jämna ut ojämlikheten mellan könen även på andra platser där kvinnor ständigt är underrepresenterade. Och musikindustrin är naturligtvis inte färdigbearbetad efter detta. Nästa steg blir att jämna ut resterande positioner bakom artisterna. Arrangörer, producenter, bolag, jury är fortfarande rum som behöver göras genusmedvetna och öppna för alla att få samma förutsättningar i.

Men de steg som jag bara för några dagar sedan trodde först skulle få tas av mina barn någon gång i framtiden är nu redan tagna. Och det känns tryggt. Att mina döttrar kommer få tillgång till denna våg av musikaliska förebilder lugnar mig. I helgen feministplogades en igensnöad syn på svensk musik och svenskt artisteri. Och jag njöt.
I framtiden kommer mina barnbarn prata om detta som en milstolpe i den svenska feministiska historien.

”Det började på P3 Guldgalan 2015…”