Vi som föddes på 40-talet och hade engagerade föräldrar, som levt igenom andra världskriget, fick två budskap: Vi måste hjälpas åt för att göra jorden till en bättre plats att leva på – för alla! Och: Aldrig mer! Aldrig igen får människor förfalla till rasism; den som drabbade judar, romer, svarta, asiater, slaver. Jag kan förstå att vi kan verka ”politiskt korrekta” när vi slår ner på minsta antydan till främlingsfientlighet, men det är en pk-het, som jag med stolthet framhärdar i.
När jag ser världens kanske rikaste och – på ytan – mest välmående land, Norge, sluta sig samman och samstämmigt försäkra oss att det inte är problematiskt att Fremskrittspartiet nu sitter i regeringsställning, kommer jag att tänka på en ledare i Jewish Times i London på 1930-talet. Där skrev man att man verkligen inte hade något emot fascismen, det var bara antisemitismen man vände sig emot.
Jag tycks vara ensam om att oroa mig över Karl-Ove Knausgårds svärmeri för ”det norska”; för släktleden, jorden och traditionerna. Eller snarare, jag oroar mig för att ”den svenska intelligentian” köpt hans böcker med hull och hår. I den sista boken berättar han att han startat ett förlag för att ge ut vännen Geirs bok om krig, som inget förlag önskat trycka. Den boken ser jag fram emot, eftersom jag anar att den kommer att berätta något mer om Knausgård, något som jag, till skillnad från andra tydligen, läst mellan raderna.
Norge och Danmark säger till Sverige att vi inte ska pissa i motvind: medan deras postfascistiska partier – Danskt Folkeparti och Fremskrittspartiet – är trevliga och praktiskt taget sunda stammar Sverigedemokraterna ur nazism. De har en poäng där. Men en nystart för främlingsfientlighet ursäktar ingenting och gör den inte bättre. Själv tror jag att svenska medier, en dag, kommer att få sota för att de inte ville eller vågade kalla SD för ett postfascistiskt parti. Att historiker kommer att säga att om svenska medier vågat tala klarspråk hade färre röstat på SD. Vem vill vara postfascist? Några, men färre.
Nittio procent av svenskarna tar endast del av politiken genom medierna; närmare nittio procent av svenska medier är borgerliga, liksom public service, som av obegripliga skäl härmar kommersiella och borgerliga mediers koreografi. Martin Jönsson, från SvD, som brukade hylla Rupert Murdoch är numera programråd hos Sveriges Radio och tänker lägga ner OBS (Kulturkvarten), en slags modig vilopunkt i medlöperiet med kändishelvetet, eftersom den inte genererar nog klick på sociala medier. Han förnekar det, men fakta talar emot honom.
Det vi alltid tycks vilja glömma är att de värsta infernon som drabbat världen; första och andra världskriget, Förintelsen, slaveri, kolonialism och imperialism startade i Europa och att EU skapades, påstod man, för att vi skulle bättra oss, för ett ”aldrig mer”! Och nu rustar sig europeiska, främlingsfientliga partier i nya och flottare kostymer, för att invadera och helst ta över EU. De vet precis vad de ska säga tills de nått makten, och informationskällan för nittio procent av folket, medierna, förstår inte och förmår inte tolka vad som händer. Eller vill inte?
Just nu skryter Europa mer än på mycket länge om Grekland, om de fenomenala tänkare som verkade där, Sokrates, Platon, Aristoteles och de andra, långt före vår tideräkning startade, om hur Grekland – ”Europa” – uppfann demokratin (kvinnor och slavar räknades inte in). Och detta just när EU kallsinnigt krossar Grekland utifrån Wall Street-kalkyler och de mest fasansfulla krafterna i Grekland, Gyllene Gryning, vädrat morgonluft, precis som i resten av Europa.
Aldrig mer?
