I sociala medier kommer de flykting- och invandrarfientliga röster som redan dominerar fältet att bli ännu högljuddare och råare.
Men vi får inte glömma att det finns glädjande siffror också. Bland unga finns en radikalare strömning än bland de medelålders. De unga är framtiden.
Vänsterpartiet får utdelning för sin rakryggade hållning. Man har inte svävat på målet som så många andra. Det är klassklyftorna, inte de nya svenskarna, som är Sveriges stora problem.
Men vad har vi alla gjort för fel när så många ändå ilat till Åkessons fårahus? Kanske har vi talat för mycket om dem? Fokus har helt och hållet legat på dem. Vi har polemiserat och grälat och avslöjat och varit duktiga i vår kritik – men därmed har också uppmärksamheten riktats mot SD. Det är som om det bara fanns ett alternativ: ja eller nej till de fyra studenterna från Lund som gjorde SD rumsrent i alltför många människors ögon.
Låt oss alltså sluta att tala om SD åtminstone för en stund.
Själv ska jag tänka tillbaka till andra valvakor som jag kommer ihåg.
Den första valvakan som jag minns något av var år 1948. Jag var nio år och fick säkert inte vara med till slutet. På den tiden var valvakorna utdragna historier som pågick till ett stycke efter midnatt. Men jag minns ändå något av dramatiken. Folkpartiet, den tidens Liberaler, gjorde väldiga framryckningar. Min far sa att den nye partiledaren, Bertil Ohlin, ”lyftes upp på folkets sköldar”. Jag frågade vad det betydde och han förklarade. Men det gick inte tillräckligt bra för att Ohlin skulle bli statsminister. Tage Erlander vann sitt första val, liksom så många senare.
Nu långt efteråt vet jag att valet 1948 var ett ödesval.
Huvudpersonen var varken Ohlin eller Erlander utan Ernst Wigforss, finansministern och författaren och till den bästa självbiografin på svenska, ”Minnen”. Jag läste genom alla tre banden nyligen och önskar att många fler skulle göra så. Den öppnar dörren till en annan tid, en förfärlig tid liksom vår, och en tid att lära mycket av.
Idag tror vi att dreven mot politiker och andra är barn av sociala medier eller åtminstone nutida kvällstidningsjournalistik. Men så är det förstås inte alls. Wigforss utsattes för ett drev, lett av de borgerliga tidningarna men utfört av diverse hänsynslösa individer som tog till den tidens främsta privata terror: nattliga telefonsamtal.
En regeringsmedlem kunde absolut inte stänga av telefonen.
Wigforss tog lugnt emot samtalen och argumenterade med plågoandarna som brukade lugna sig. Hur han orkade begriper jag inte.
Hatet gällde arvsskatten då. Wigforss arbetade effektivare än någon annan på ett skapa ett jämlikare Sverige. Han använde inte bara den progressiva skatteskalan som sitt redskap utan också arvsskatten, förmögenhetsskatten och fastighetsskatten.
Idag är alla dessa skatter på egendomar borta i Sverige, avskaffade på 00-talet. Ge oss dem tillbaka! Vi vill inte leva i ett skatteparadis. Vi vill inte leva i ett land som domineras av rika arvtagare.
Jag fortsatte min vana att följa valvakorna och satt med längre och längre. Jag älskade tabeller alltifrån tioårsåldern, och i tidningarna fanns det ändlösa sådana som jag satt och fyllde i allt eftersom resultaten blev klara. Programledaren kunde ropa sådant som ”Kan ni skynda på er med rösträkningen i Nordmaling (i Snogeröd, i Lundby församling, i Stockholms innerstad…)”.
Så kom TV. I början var det kaos. Man ville så mycket men kunde så lite. Nu kan man mer, men valvakorna är fortfarande överlastade. Värst var det 2010, det sorgliga valet när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Kristian Luuk spelade pajas och rände runt och apade sig.
Men datorerna gör idag sitt jobb snabbt. De första tendenserna är klara innan man hunnit blinka. Den första datorgenererade prognosen var en katastrof. Felmaginalen var större än tio procent. Idag rör det sig om tiondelar.
Vilka valvakor minns jag för resultatens skull? Jo, många, men särskilt de där det blivit stora förändringar. 1968, just efter den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien, när socialdemokraterna fick mer än 50 procent. 1976 när det blev det första regimskiftet i mitt då 34-åriga liv. 1982 när Olof Palme vann tillbaka makten. Det oerhört sorgliga valet 1991 när det lika löjliga som farliga parti som hette Ny Demokrati kom in i riksdagen och Carl Bildt blev statsminister, redo för det systemskifte som vi fortfarande lider under. Ingvar Carlssons revansch 1994, och så förstås 2006 när den sluge Fredrik Reinfeldt brädade Göran Persson. Och därefter två val där Sverigedemokraterna stigit som en raket mot en smutsbrun himmel.
Det är en hel del dramatik. Men aldrig har jag varit så nervös inför ett valresultat som år 2018.
Oron visade sig befogad. De faktiska valresultaten blev visserligen inte lika katastrofala som valplatsundersökningen visade. Men allvaret vilar ännu tungt över landet efter detta val. Vi är tillbaka till 1920-talet.
Utgången av det årtiondet blev socialdemokraternas segerval 1932. I Tyskland gick man året därpå en annan väg.
Det vill nu till att vi ur krisen går den svenska vägen, inte den tyska som ledde till en ofattbar förödelse.
Valet är vårt.
