Det är dags för politikerveckan i Almedalen. Den har arrangerats på Gotland i över 40 år. Det började 1968 när dåvarande utbildningsministern Olof Palme talade från ett lastbilsflak vid Kruttornet i Almedalen. De tidiga årens politiska tal har utvecklats till att bli Sveriges största politiska mötesplats. Genom demokrati och öppenhet ger veckan alla som vill debattera samhällsfrågor möjlighet att delta. Man kan förvänta sig att årets vecka kommer att präglas av att det är valår.
De politiska riksdagspartierna är kärnan i Almedalsveckan. Deras medverkan med seminarier, presskonferenser och tal från Almedalen utgör basen i veckan, men andra evenemang är minst lika viktiga. I år kommer drygt 3200 enskilda arrangemang att genomföras. Exempelvis Teater Spotlight som ger en föreställning om dagens äldreomsorg med efterföljande samtal, och Svenska kommunalarbetarförbundet som ger ett seminarium om alla de som med eller mot sin vilja vårdar anhöriga för att den vård som erbjuds inte klarar vare sig den kvalitet eller kvantitet som efterfrågas.
I en kortfattad notis om veckan kan man läsa att temat ”Äldreomsorg” dominerar utbudet. Det speglar förmodligen det faktum att många kommuner har svårigheter att klara de olika krav som ställs från lagstiftarna, från medborgarna och från de personer som är i behov av omsorg. Jag tror att den här problematiken är av ekonomisk art men att den också speglar det faktum att man efterfrågar andra omsorgsformer och kanske också annorlunda innehåll än tidigare.
I Hällefors uttalar omsorgsnämndens vice ordförande att pengarna helt enkelt inte räcker till för att bedriva den verksamhet som måste till för att klara kraven. Det är för de flesta av oss ingen nyhet och vi kan också konstatera att så gott som alla partier i Hällefors har haft möjlighet att vara med och bidra till en lösning för Omsorgsnämndens ekonomiska problem, både i den förra mandatperioden och i den innevarandes olika samarbetskonstellationer.
När jag var liten på 50-talet besökte jag farfar på ålderdomshemmet. Det var sommar och de gamla gubbarna satt på bänkarna utanför, pratade och skrattade. Jag tror att de som bodde på ålderdomshemmet var glada över sin flytt till ”hemmets” bekvämligheter, många bostäder saknade fortfarande både vatten, avlopp och centralvärme. Att kunna flytta till ett hem där de praktiska vardagssysslorna var lösta, var skönt.
Nu är det 2014 och min mamma söker ett boende som kan erbjuda det hon inte längre med lätthet kan ordna till i sin vardag. Hon har en bekväm bostad och hon får hjälp av hemtjänsten att klara diverse praktiska sysslor för att vardagen ska fungera, men hon saknar kulturell och intellektuell stimulans. Hon är inte lika fysiskt rörlig och letar därför en plats som erbjuder det hon saknar: ”Jag vill bo där det är vackert, konst på väggarna, fina möbler och spännande människor att prata med kring matbordet.”
Jag tror att äldreomsorgen har stora utmaningar i att anpassa sig för att möta de behov som de äldre har i dag och i framtiden. Jag tror inte att svaret är att alla ska bo kvar hemma så länge som möjligt. Jag oroas över att människor blir understimulerade och känner sig isolerade. ”Människan lever inte av bröd allena”, själen behöver också sitt i form av kultur, vänlighet, social samvaro med mera. Jag kan konstatera att min mamma har helt andra omsorgsbehov 2014 än vad farfar hade på 50-talet.
