Okunskapen om äldres hälsa och välmående är en av flera negativa konsekvenser av nedvärderad syn på äldre.
En av fyra i åldern 65-80 år uppger att de känner sig ensamma och tio procent uppvisar depressiva symtom, enligt en ny avhandling som presenterats av Ingrid Djukanovic, doktor i vårdvetenskap vid Linnéuniversitet.
Men det är inte en naturlag att äldre ska ha ångest. Än mindre att äldre inte får det stöd de har rätt till.
”Det är inte en normal del av åldrandet att känna sig nedstämd och trött på livet, men det kan vara svårt att upptäcka tecken på depression hos äldre då symtomen inte visar sig på samma sätt som hos yngre”, säger Ingrid Djukanovic.
Obehandlad depression leder inte bara till lidande för den enskilde och försämrad livskvalitet. Psykisk ohälsa ökar dessutom risken för att drabbas av demens, stroke, diabetes och hjärtinfarkt.
Trots det ligger vården långt efter. Bland de äldre som mår dåligt är det ytterst få som har haft kontakt med psykolog. Bara en av fyra har erbjudits behandling med antidepressiva mediciner visar studien från Linnéuniversitet.
De som möter äldre behöver ökad kunskap och verktyg för att kunna känna igen symtomen hos dem som är i riskzonen.
Egentligen är det märkligt att den kunskapen inte redan finns och implementeras, åldrandet är knappast en ny företeelse. I vår ungdomsfixerade kultur är åldrandet det värsta som kan inträffa, därför låtsas vi inte om den. Vi döljer och fixar till våra kroppar så fort minsta lilla ålderstecken dyker upp.
Fördomarna börjar innan vi ens har hunnit fylla 40 år. Inte så konstigt att vi är rädda för att åldras.
Nationalekonomerna Magnus Carlsson och Stefan Eriksson har undersökt åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden. Under 2015 och 2016 skickade de ut över 6 000 likvärdiga men fiktiva jobbansökningar från folk mellan 35 och 70 år till arbetsgivare som annonserat efter personal.
”Resultaten för effekten av den arbetssökandes ålder är slående. Chansen att bli kontaktad av en arbetsgivare efter att ha sökt ett arbete faller kraftigt redan i 40-årsåldern”, skriver Carlsson och Eriksson på DN Debatt.
För varje år efter det åldersstrecket ökar risken att arbetsgivare ratar dig. Värst är det för de som närmar sig pensionsåldern. Äldre kvinnor diskrimineras i högre grad än män. Är du dessutom en invandrad, äldre kvinna som bryter på svenska kan du lika gärna slänga din jobbansökan i papperskorgen.
Carlsson och Eriksson lät arbetsgivare svara på en enkätundersökning för att ta reda på hur de resonerar när de sållar bort arbetare baserat på ålder.
Efter 40-årsåldern tappar kvinnor och män förmågan att lära sig nya saker, svarade arbetsgivarna. Dessutom är de oroliga att 40-plus-kategorin inte ska vara lika anpassningsbara, flexibla och initiativrika.
Vad arbetsgivare faktiskt säger är att det är lättare att köra runt med yngre människor än folk med lång och gedigen arbetslivserfarenhet. Att det råder en slit-och-släng-mentalitet på arbetsmarknaden är inget nytt, sådan är kapitalismen, men nu finns det dessutom på papper.
På alla mina arbetsplatser jag hittills har varit på har det varit just äldre, ni vet personer som vet vad de går för och därför inte behöver fjäska för cheferna, som vågar utmana arbetsgivarna och stå upp för arbetarnas rättigheter? Det har oftast varit dem som har lärt upp mig och samtidigt gjort arbetslivet drägligt.