Jag är en människa som är av den uppfattningen att för att makten ska fördelas lika så måste människor på maktpositioner totalt avlägsna sig själva. Men fram tills det samhället då vi har total jämlikhet och jämställdhet så är det viktigt att de maktpositioner som finns roteras mellan olika människor, med olika kompetenser, bakgrund, kön och könsuttryck och religion.

Det var ett av syftena med att jag tog jobbet som ledarskribent. Det är, om något, en maktposition. Men jag hade varit en hycklare om jag stannat kvar alldeles för länge. För jag kan representera en viss del av befolkningen som annars aldrig kommer till tals i svenska medier men definitivt inte alla. Och varför ska jag sitta och trycka på en position bara för sakens skull? För att på något sätt fylla mitt eget ego om att det är mig, mig, mig folk vill ha och läsa?

Jag tror att jag som person är ointressant i det här sammanhanget. Jag hoppas snarare att det är mina tankar, erfarenheter och berättelser som har nått fram till er.

Jag hoppas att jag har lyckats förmedla all den kraft, kämparglöd och styrka jag ser hos ungdomar när andra ser ungdomsligister.

Jag hoppas att jag har lyckats förmedla kärleken och solidariteten bland miljonprogrammens betongblock där andra ser misär och passivitet.

Jag hoppas att jag lyckats förklara att islamofobi inte bara är en rädsla utan ett hat mot muslimer. Att gräsrotsaktivister är de riktiga politikerna. Att liberaler är extremister och att rasister är rasister, och att ingen position i riksdagen kan förmildra den sanningen.

Mina perspektiv är slut nu. Nu krävs det nya ögon, nya åsikter, nya tankar som ska få inta den här positionen för att sprida kunskap och så ett frö av nya tankar hos er.

Att fastna i proffstyckarträsket är ingenting att eftersträva. En människas legitimitet har mer att göra med vad hen gör än vad hen tycker. Och nu har jag sagt allt jag tycker, så nu är det dags för mig att fortsätta på mitt görande. Jag har alltid varit bättre på det senare, kanske för att jag är mer av en praktiker än en teoretiker. Jag känner alltid en otillfredsställelse om jag bara uppmärksammar en sak utan att vara med och göra någonting åt det. Otillfredsställelsen är pressande, visst. Men också en uppmaning att jag inte får bli för bekväm och tycka att jag gjort mitt när jag egentligen bara pratat om det. Det är aktivismen som är målet. Inte debatten. Åtminstone inte för mig.

Jag kanske kommer tillbaka igen om några år med nya insikter, tankar och erfarenheter. Eller så gör jag det inte och någon annan grym person är den som matar era sinnen med nya perspektiv.

Jag vet att de finns här ute. Det är bara redaktionerna som inte hittat dem ännu.

Men ni blir inte av med mig helt. Jag kommer att fortsätta skriva krönikor en gång i månaden, för att hålla er uppdaterade om hur det går med mina nya insikter, mina nya inspirationskällor och mina nya hatobjekt.

Jag hoppas att ni följer mig då. Och att ni ger den nya ledarskribenten samma kärlek ni gett mig, den har varit ovärderlig.

Tunga är ni.