I SVT-dokumentären ”Hultsfred – berättelsen om en musikfestival” är ortens pingstpastor upprörd över festivalbesökarnas osunda intresse för att ”vara redlöst berusade och nedknarkade under en helg”. En KD-politiker beskriver Hultsfredsfestivalen som ”syndens näste” och kallar arrangörsföreningen Rockparty för ”djävulens redskap”.

Själv småler jag mig igenom skildringen av hur en småländsk håla går från okänd till kulturmärkt när ett gäng ungdomar med lite för mycket självförtroende skapar musikhistoria. 

När dokumentären är slut lämnas jag, som många andra, med frågan: hade det varit möjligt i dag, att göra det ungdomarna i Rockparty gjorde då? Lisa Magnusson svarar nej, med motiveringen att dagens unga blivit så curlade att de saknar driv. Jag vill grotta ner mig i den eventuella avsaknaden av det där drivet.

Saker och ting sker ju inte i ett vakuum. Människor blir inte rika utan hjälp från samhället, folk blir inte fattiga för att de är dåliga på ekonomi. Vi är alla barn av vår tid, av vår omgivning och våra förutsättningar. 

Så hur är vår tid? 

Arenorna där ungdomar formas, hittar sig själva och varandra, de är slitna eller nedstängda – eller existerar bara i fantasin. Bristen på idrottsanläggningar är akut på flera håll – bara i Stockholm behövs 50 nya till 2030. Det gör att ungdomar slutar med sina aktiviteter i förtid, eller inte ens börjar. Det är slitsamt, eller dyrt, att åka långa sträckor för att träna sent på kvällen när man är 13–14 år.

Medan vi älskar framgångssagor om invandrarungar i Rosengård som hittar en fotboll och tar sig någonstans med den, blundar vi inför det faktum att kommande generationer inte får samma chans.

Och kulturen, den som pendlar mellan att vara boven och att vara räddningen, är kanske mer hotad än någonsin. Den arm som ska skydda kulturen från politikers inblandning har visat sig vara oroväckande kort. (Inte konstigt när ett av Tidöpartierna är öppet kritiskt mot kultur som inte passar in i deras nationalistiska mall.)

Vår tid kan sammanfattas i två ord: pengar och individualism.

När jag lyssnade på ekonomijournalisten Andreas Cervenkas sommarprat fastnade jag framför allt för en sak: vad ungdomar anser är viktigt i livet. Svaren borde vara resor, fester, relationer, sex, studier – men de svarade pengar.

Snedfyllor och tonårsförälskelse har ersatts av aktieportföljer och investeringssparkonton. Det är mörkt, men jag förstår dem. De måste ju spara pengar i omänsklig takt eller i all oändlighet för att ha någonstans att bo. Dagens unga har inte råd, eller tid, att vara unga. 

Hultsfredspionjärerna drevs av lust – av visionen ”man ska fan kunna gå på bra konserter på landsbygden”. Dagens unga är förstås inte födda utan driv men det driv som uppstår måste omvandlas till något annat än Hultsfredsfestivaler: business. Alla ska bli entreprenörer! I Klarna-, Kry- och Foodorasamhället är det ju möjligt för unga förmågor, till och med förväntat.

Och individualismen har sagt åt dem att kulturen och föreningslivet är meningslösa tidstjuvar: lägg för guds skull ingen energi på det som inte bidrar till framgång eller rikedom eller berömmelse.

Pingstpastorn andas nog ut men vi andra borde oroa oss.

Det är så klart inte ungdomarnas fel att det blivit så här. Vandringen från det gemensamma till det individuella har pågått länge, kollektivets gemenskap har ersatts av individens ansvar – det några kallar frihet.

Förr var vi beroende av varandra men nu har vi, eller åtminstone några av oss, råd att köpa oss fria. Varför sälja kakor och korv när man bara kan betala ungarnas träningsläger? Som alltid lämnas de som inte har råd ensamma kvar och föreningslivets gemenskap utarmas. 

Vi har skapat ett samhälle där ingenting får existera om det inte skapar vinst och framgång. Inte konstigt att ingen ordnar rockfestivaler i skogen då: livet handlar ju bara om att göra det man måste, inte det man vill eller det som är viktigt.

Den som oroar sig för dagens ungdom, för den skenande psykiska ohälsan, för risken att fastna i eller utsättas för kriminalitet, borde lyfta blicken från förslag om hårdare straff – och fästa den vid det gemensamma. Vid föreningslivet, idrotten, kulturen och skolan. Och förstås: vid de ökande klyftorna.

Men det är klart att det är lättare att plocka poänger på tuffare tag när vi pratar om ungdomar som hamnat snett. Frågan är om inte fler replokaler och fotbollsplaner skulle göra större skillnad.