BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Inför förra årets budgetsamtal synades årsredovisningen i sömmarna och det framkom att den psykiska ohälsan i kommunen har ökat generellt. Fler unga mår sämre, av dem som mår dåligt mår flickor sämre än pojkar. De som mår sämst är de som inte identifierar sig med det kön de har tilldelats.
Unga transpersoners liv och hälsa är en akut riskfaktor. Tyvärr har flera partier i Uppsala kommun satt sig på tvären i varierande grader när det gäller att svara på dessa resultat. Från brunt håll har direkta hatbrott i talarstolen fått ljuda. Idén att lära barn i förskolan om alla människors lika värde oavsett könsidentitet och könsuttryck har framhållits som ren perversion. Från blått håll kallas förslaget för ett slöseri med skattemedel då information om missförhållanden inte anses vara värdefull kunskap och från rött håll sägs att saker måste få ta sin tid.
Men vi bör och ska våga mer. Statistik bortom tvåkönsnormen är ett kritiskt verktyg för att vi ska kunna verka för ett samhälle där alla människors rätt till liv, välmående och hälsa står sig gentemot enskilda verksamheters godtycke. Detta är ett grepp som måste tas stort och brett i hela kommunen.
Något har ändå hänt här i Uppsala. Förra årets budget uttryckte en ambition om att könsuppdelad statistik nu skulle ta hänsyn till personer som inte identifierar sig enligt tvåkönsnormen.
Men vi måste våga vässa till ambitionerna och skapa institutionella ramar och regler. Regelstyrning, som är det viktigaste och enskilt mest effektiva verktyget som politiker har och bör bruka, ska inte stå orört när vissa av oss kommuninvånare lever med större risk att en grå dag vakna upp till vår sista dag i livet. Att annars mötas av allt från trakasserier och grov misshandel till ångestanfall och självmordstankar på vägen till affären, hem från skolan eller i omklädningsrum och badhallar.
Vi måste öppna upp den svarta låda som utgör vår kunskap om det allmänna och synliggöra vilka vi människor egentligen är. Vi som samsas i skuggvärldar intill varandra i vården och omsorgen, i skolan och bland kultur- och idrottsutövande verksamheter. Parallellt med det måste vi givetvis även verka för att kommunala verksamheter arbetar aktivt mot diskriminering av hbtq-personer och att de även integrerar kunskap om heteronormativitet i sitt arbete. Verksamheterna måste även sitta i dialog med de instanser som kan sägas stå för hbtq-personers tolkningsföreträde. Detta är den absolut mest kritiska punkten. Dialogen krävs för att kunna trygga de rum som kommunenen behöver för att sluta skapa strategier för oss, och i stället skapa dem med oss.
Jobba med brobyggande program! Verka uppsökande i skolan! Ge nämnder, förvaltningar och verksamheter tillräckligt med resurser för att verka för det likvärdiga och normkritiska samhället.
Satsa på breddad folkbildning i hela kommunen där ett normkritiskt förhållningssätt ska vara den vardagsmat vi får i oss i stället för utbredd misogynitet, trakasserier och diskriminering i de offentliga rum där tillgången till gemenskapen är ständigt villkorad.
Uppsala kan bättre. Vi kommuninvånare kan och vill göra det bättre, tillsammans. Vi kan lära av och om varandra och hjälpas åt att skapa det likvärdiga samhälle vi alla strävar efter att leva i. Men, detta beror på om kommunen vågar ta ställning med oss, om kommunen tillgängliggör tillräckligt med resurser och därmed hjälper oss med att skapa de institutionella verktyg för samtal, dialog och utveckling som vi behöver. Här kommer vi med intresse att iaktta Uppsalas nyligen inrättade jämställdhetsråd. Ett positivt initiativ som vi förväntar oss mycket av och som vi kommer att följa med förväntan.
