Villkoren för vanligt folk försämras nu snabbt, delar av befolkningen har svårt att få ihop till mat på bordet och hyra, eller amorteringar om man går litet – men bara litet – högre upp på den sociala skalan. Ändå ingen vänstervår.

Den omedelbara orsaken till att allt slags högertänkande för närvarande är så starkt är Rysslands krig mot Ukraina. Högermannen och en av världens rikaste män och tillika imperialisten Vladimir Putin har förorsakat en högervåg genom hela västvärlden. Högern i västvärlden har flyttat fram sina positioner tack vare högern i Kreml. Det är ju en ironi utan like. Samma sak inträffade på sätt och vis när den islamska terrorn, född ur amerikansk imperialism, nådde en kulmen under IS välde i Irak och Syrien. IS är högerextremism, punkt slut. Men denna högerextremism gav högern luft under vingarna i västvärlden när muslimer utmålades som livsfarliga.

Världen har hemsökts inte bara av doktrinär marknadsliberalism under lång tid. Den har också hemsökts av våg efter våg av imperialism och högerreaktionerna de har utlöst.

Därmed har vi också fått en situation där det knappt går att uttala ord som ”fred” eller ”förhandlingar” utan att omedelbart stämplas som Putinanhängare. Men att regimen i Kreml är angriparen är det ju ingen normal människa som ifrågasätter. Det man kan förskräckas över är framtidsutsikterna. Skulle kriget pågå i ytterligare låt oss säga sju, åtta år lär än fler ukrainska städer läggas i ruiner. Dödssiffrorna i de ukrainska trupperna samt dödssiffrorna i de ryska kommer att stiga än mer. Samtidigt försvårar kriget livsmedelsförsörjningen i de fattigare delarna av världen.

Den fredstanke som varit en bärande bjälke i allt vänstertänkande sedan första världskrigets början, är sidsteppad, knappt omöjlig att ens uttala. Ty även om också jag är för att Ukraina understöds med vapenleveranser, kan jag inte se det annat än som ett enormt underbetyg åt våra samhällen att fredstanken inte ens går att nämna. Ett tabu har införts, från konservativt högerhåll. Och vänstern vågar inte bryta mot detta tabu.

Ansökningarna om att få gå med i det svenska hemvärnet ökar smått lavinartat. Snart ska Hemvärnet för övrigt få en ny uppgift när Sverige äntligen släpps in i Nato: Att eskortera Natotrupper genom Sverige. Man tror knappt det är sant. Nyheten levererades häromveckan med samma tonfall som i en väderrapport.

Varför ser vänstern ut att vara död? Det var vad Rasmus Landström frågade sig i Aftonbladet. Han påpekade att progressiva rörelser trivs bäst i uppåtgående konjunkturer. Han har rätt i det. I otrygga tider slåss folk inte frimodigt för social jämlikhet och fred. Livet är tufft nog ändå.

Ändå har vi ju faktiskt sett hur hundratusentals franska arbetare gått ut på gatorna i Frankrike för att stoppa en välfärdsförsämring och visa sin ilska över att president Emmanuel Macron kringgick parlamentet för att få igenom sin pensionsreform. Hade Polens eller Ungerns premiärministrar begått en liknande odemokratisk manöver hade såväl vänstern som hela det liberala kommentariatet gått i taket. Nu hördes knappt någon kritik.

Det finns djupa mekanismer i den materiella världen själv som försvårat för vänstern och för fackföreningsrörelsen. Det klassiska industrisamhället förde samman stora kollektiv. Tjänstesamhället skapar en svåröverblickbar arkipelag av löntagare och är svårare att organisera.

Kanske spelar det också roll att det alltmer blivit så att den som räknar sig till vänstern, eller skulle vilja göra det, mer och mer tvingas bli en perfekt människa: Minsta fördom, minsta lilla feltramp, och du åker ut. I högerpopulistiska kretsar behöver folk inte vakta tungan lika mycket och det ger en paradoxal frihet, mitt i träsklivet.

När de gula västarna invaderade Paris för några år sen var det nog inte så få där som var föga politiskt korrekta.

I Sverige idag är det till och med svårt att från vänster komma med kritik mot satsningarna på grönt stål med argumentet att det kräver en fullständigt enorm eller abnorm elproduktion – eller mot vindkraft för att den också ödelägger ekosystem. Jag är för vindkraft, det är inte det, men ser också att det finns problem. Hela frågan om vad stor asylinvandring skapar för utmaningar i ett nedrustat samhälle vågade vänstern heller inte riktigt röra vid och det gav SD röster, särskilt i gängvåldets era. Jag var stolt över att Sverige tog emot så många flyktingar, men inte stolt över att utmaningarna med bostäder och jobb sällan diskuterades.

Min poäng är att vi nu har vi en situation där högern växer därför att den livnär sig på annan höger. Samtidigt klarar vänstern ibland inte av att exploatera missnöje därför att den inte klarar av att hantera målkonflikter.

Nej, vänstern är inte död. Men den har det jävligt jobbigt.