Skvallrar inte bara om ett svek från samhället utan också om den enorma ojämlikheten.

Vi befinner oss i en av stadens så kallade ”särskilt utsatta områden” och ungdomarna är här på sommarjobb via kommunen. Frågan skvallrar inte bara om ett svek från samhället utan också om den enorma ojämlikheten i vilken relation vi har till naturen runt omkring oss.

Samtidigt pågår arbetet med regeringens förslag om ett fritidskort, som ska ge barn och unga statligt stöd för att kunna delta i fritidsaktiviteter. Det hela beräknas vara klart under 2025 och pengarna ska kunna användas till bland annat friluftsaktiviteter, något som verkligen behövs om man ser till hur ungas relation till naturen genomsyras av ojämlikhet.

Statistik från Folkhälsomyndigheten visar att barn vistas allt mindre i grönområden. Knappt hälften gjorde det varje dag 2019, jämfört med hela 78 procent 2003. Barn till utrikesfödda vistas dessutom mindre än andra barn i grönområden.

En annan faktor som spelar in är föräldrarnas utbildningsnivå. Dessutom är det så att barn som bor trångt vistas mindre i grönområden, och tillgången till naturen är sämre i fattigare områden.

Kunskap om och tillgång till natur och grönområden är med andra ord en klassfråga. Inte konstigt då att kunskapen om det som växer precis utanför husknuten är begränsad bland mina ungdomar som ingår i alla de kategorier som Folkhälsomyndigheten räknar upp.

I den bästa av världar hade två av Sveriges stoltheter – allemansrätten och det utbredda föreningslivet – kunnat lägga grunden för att även arbetarklassbarn med utrikes födda föräldrar visste hur gott ett smultron är.

Istället har samhället, både skolan och civilsamhället, svikit barnen som nu växer upp utan grundläggande naturkunskap – och då inte den som rör fotosyntes eller grundämnen – utan den mer vardagliga om växter och natur strax utanför porten.

Kanske finns det en ljusglimt i fritidskortet, som alltså ska ge barn och ungdomar en pott pengar att lägga på fritidsaktiviteter som idrott, kultur eller friluftsliv. Intresseorganisationen Svenskt Friluftsliv är hoppfulla kring att nå fler än de 300 000 barn och unga som dess medlemsorganisationer samlar idag.

Tanken med fritidskortet är dessutom att barn i socioekonomiskt utsatta hushåll ska få extra pengar. Det kan låta bra på pappret, men projektet har också kritiserats i bland annat Expressen (12/8), för att administrationen äter upp en stor del av pengarna.

Dessutom går pengarna till hushållen, vilket inte garanterar att det finns verksamheter för barnen att vända sig till. Ambitionen med fritidskortet är att få ut barn och unga på aktiviteter, men när regeringen samtidigt stympar finansiering till studieförbund och föreningsliv finns det snart inga aktiviteter att delta i.

Ett annat stort problem som fritidskortet inte kommer till bukt med är den om huruvida det finns någon friluft kvar att friluftsleva i. Friluftsfrämjandet pekar på hur det statliga stödet till naturreservat och nationalparker halverats de senaste åren, vilket påverkar underhåll och i förlängningen tillgängligheten.

Några veckor efter smultronfrågan har jag på jobbet hand om en ny ungdomsgrupp och hittar gula kantareller på en av innergårdarna – ingen av ungdomarna vet vad det är för svamp eller att man kan äta den.

Samtidigt harvar högern på om svenska värderingar och gemensamma kulturella ramar. Kulturkanon i all ära, men vad blir det av den gemensamma referensramen som utlovats om barn inte har en susning om vem Herr Kantarell är? Eller vad Ida i sin sommarvisa menar med att hon gör smultron åt barnen?

Om barn och unga inte har någon relation till skogen, bären och svamparna går de inte bara miste om naturens hälsofördelar – utan snuvas också på en av landets stora tillgångar.