Muharrem Demirok (C) ville ”öppna svenskdörren för fler” och Magdalena Andersson (S) sa något om att svenska flaggan ska hissas på varje torg, som om vi vore något slags Norge från Wish.

Trenden har inte lagt sig sedan dess, och nu verkar fokus ligga på just värderingarna – hur man är om man är (riktigt) svensk. 

Jag har flera gånger markerat mot denna besatthet att, ofta från högerhåll, definiera svenskhet: varför skulle en samling högerpolitiker äga rätten att stöpa mallen av en “bra” svensk? (Jag tror dessutom att deras definition av svenska värderingar är väsensskild från min och många andras.)

Ebba Busch (KD) har ihärdigt försökt göra kristna värderingar synonymt med svenska värderingar. 

I Almedalen sa hon att Sveriges ”överordnade kultur” kommer från kristendomen, och att ”den luft vi andas, den kultur vi lever i, den levnadsstil som är vår (har) fått sin prägel, sin färg och sina riktlinjer av den judiskt-kristna världsbilden”. 

Det är magstarka uttalanden, som kanske hade fått större uppmärksamhet om de inte dränkts i Visbyrosé: att det är svenskt att vara kristen, ungefär. Och nu tar partiets EU-parlamentariker Alice Teodorescu Måwe det hela ett steg längre och gör kopplingar till Israel, genom att skriva följande:

”För att ens få ett svenskt medborgarskap bör det (...) krävas att den som önskar bli svensk medborgare också erkänner statens Israels rätt att existera och därtill har för avsikt att ta till sig de judiskt-kristna värderingarna som den svenska demokratin vilar på”.

Hon föreslår alltså ett svenskt medborgarskap som är villkorat med att man tar sig till ”judiskt-kristna värderingar”. Det står rakt i motsats till en kyrka åtskild från staten, mot religionsfrihet. 

Ni kan ju tänka er hur Teodorescu Måwe skulle beskriva en muslimsk motsvarighet till det hon föreslår. Ledtråd: det börjar på islam och slutar på ism.