Behöver det gå så fort?
Inget tyder på att Ryssland har varken ambition eller kapacitet att anfalla Sverige just nu, de har minst sagt fullt upp i Ukraina. Men då är argumentet att det är viktigt att agera fort, för vi vet att en ansökan om medlemsskap provocerar och tiden från ansökan till eventuellt godkännande av Sverige och Finland som fullvärdiga medlemmar är den mest sårbara tiden. Därför är den rätta tiden nu, heter det.
När debatten om Nato drog igång för mindre än tre månader sedan kände jag ett oerhört förtroende för ledande socialdemokrater. Trots att det blåste hårt stod de fast vid sitt genomtänkta Nato-motstånd. Försvarsminister Peter Hultqvist förklarade tålmodigt att säkerhetspolitik är komplext och inget man lägger om över en natt. För det kan i sig hota vår säkerhet. Jag kände mig, ärligt talat, trygg med min regering.
Det gör jag inte längre.
Vi kan räkna med att Socialdemokraterna byter fot i Nato-frågan, när de meddelar sitt beslut den 15 maj. Vi kan räkna med att Sverige ansöker om medlemsskap och vi kan räkna med att det inte blir någon folkomröstning i frågan.
Om det fanns en tävling i vilket parti som kan byta politisk ståndpunkt och göra en tidigare politisk motståndares politik till sin är jag inte säker på att varken M eller KD skulle vinna, trots partiernas flagranta svängning från opponenter till SD till SD-kramare. Jag tror att S skulle vinna tävlingen. Partiets nyliberala gir på 80–90-talet, utförsäljningarna av vård, skola och omsorg, och nu Nato. Ja, jag räknar med att partiet ger det beskedet på söndag.
Självklart har vi inte alla kort på bordet. Säkerhetspolitik är som sagt komplext och det finns många delar av säkerhetsbedömningar som bygger på hemligstämplade uppgifter. Att vi som medborgare inte kan få veta allt är logiskt. Däremot kan vi ifrågasätta rimligheten i att hasta fram en så total omläggning av säkerhetspolitiken och vi kan kräva en folkomröstning.
Låt oss konstatera att trots att stödet snabbt har skjutit i höjden så har ett svenskt Nato-medlemsskap inte majoritetens stöd hos befolkningen. Knappt hälften är för, en stor grupp säger nej och den osäkra gruppen växer, enligt den senaste opinionsundersökningen från Novus. Väldigt många vill inte heller ha en folkomröstning. Jag antar att det beror på det uppenbara: Säkerhetspolitik är komplext. De flesta känner sig inte tillräckligt insatta för att uppleva att de kan fatta ett rationellt beslut. Men genom en folkomröstning skulle vår kunskap öka och det vore bra.
Jag har själv grubblat en hel del den senaste tiden. Läst och lyssnat. Världen är i ett nytt läge efter Rysslands invasion av Ukraina och Putins allt mer öppna fascistiska ställningstaganden, omsatt till konkret aggression. Vad behöver världen då? Ja, jag tänker att säkerhet i världen är viktigare än att frågan reduceras till säkerhet för bara Sverige.
Visst kan vi skämmas över hur vi trots neutraliteten under andra världskriget lät tysk nazi-trupp passera genom landet, men det innebär inte att det per automatik är fel att sträva efter neutralitet, eller i alla fall den formella alliansfrihet vi har idag. Det är en bättre position för att kräva avrustning av världens atomvapen. Just nu ser det mörkt ut, men en värld utan atomvapen måste vara ett absolut mål.
Jag tänker att det viktigaste vi kan göra för att säkra vårt globala samhälle från omedelbara och framtida hot är att både bryta vårt fossilberoende och drastiskt minska mängden resurser och energi vi använder. Ställa om jordbruket, bygga matjord, öka matsäkerheten och stoppa skogsskövlingarna för att ta ansvar för klimat och värna den biologiska mångfalden. Trots den senaste tidens utveckling är jag mer rädd för en framtid där vi inte har tillgång till mat och rent vatten än en rysk invasion. Jag grubblar och landar i: Nej till Nato. •
