Bristen på folkliga stöd, menar man, bidrog till att den förra regeringen blev utbytt och den tidigare klimatpolitiken skrotad. ”Man kan inte köra över folk”, som klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) uttrycker det.

Men stämmer det verkligen att regeringar straffas av väljarna för klimatpolitiken? Och vad tycker egentligen Sveriges befolkning om en sådan, mer ambitiös, klimatpolitik?

Tvärtemot vad Pourmokhtari verkar tro visar en ny studie att svenska regeringar inte alls verkar ha straffats av väljarna för den klimatpolitik som förts de senaste 20 åren. Därutöver visar SOM-institutets mätningar från hösten 2022 att stödet för en ambitiös klimatpolitik, tvärtemot vad ministern säger, är stort.

Några exempel:

• Bilfria stadskärnor: 49 procent är för, 24 procent är emot.
• Förbjud mot korta inrikesflygresor: 57 procent är för, 25 procent är emot.
• Höjd moms på varor och tjänster som leder till stora utsläpp: 58 procent är för, 18 procent är emot.
• Höjd skatt för företag med stora utsläpp för att bekosta statliga klimatinvesteringar: 71 procent är för, 12 procent är emot.
• Användning av skattepengar för att bygga ut kollektivtrafiken: 74 procent är för, 7 procent är emot.

Men höjd reduktionsplikt då? Det förslag som stod i centrum för Tidöpartiernas kampanj mot tidigare regeringars klimatpolitik? Den saknar stöd hos befolkningen, menar Pourmokhtari. Inte enligt SOM-institutets mätningar.

43 procent är för, 25 procent är emot. Utifrån mätningarna hade den tidigare politiken här alltså nästan dubbelt så stort stöd som den politik som Pourmokhtari nu genomför i det svenska folkets namn.

Svenska väljare vill ha en mer, inte mindre, ambitiös klimatpolitik.

Detta är dock ingen naturlag: opinionen går förstås att påverka. Processen som leder fram till att en väljare skapar sig en uppfattning i en fråga är nästintill oändligt komplex. Den inkluderar allt från individens ideologi och egenintresse till samhällets normer och händelser i omvärlden som ligger långt bortom den svenska politikens kontroll.

Vad politiker och partier gör och säger spelar alltså roll.

Men väljare påverkas också av partiernas opinionsbildning och positioner i sakpolitiska frågor. Inom den statsvetenskapliga forskningen pratar man ofta om att partiernas budskap kan fungera som informationssignaler som väljare använder sig för att orientera sig i sakpolitikens djungel.

Detta är en av förklaringarna till varför man, i vissa studier, sett att väljare ibland verkar byta position i specifika sakfrågor när det parti de sympatiserar allra mest med också gör det.

Vad politiker och partier gör och säger spelar alltså roll.

Romina Pourmokhtari är en av landets mest begåvade politiker. Den skicklighet hon visat prov på i debatter och mediala framträdanden är genuint imponerande. Framför allt om man tar i beaktande den sakpolitik hon ska försvara i sin roll som klimatminister: en politik som leder till enorma utsläppsökningar, som dessutom endast en liten del av Sveriges väljare vill ha.

Det går förstås bara att spekulera kring vilken påverkan Pourmokhtari har på människors åsikter om klimatpolitiken. Helt säkert påverkar hon inte alla. Men med största sannolikhet påverkar hon vissa. Helt säkert påverkar hon inte alltid. Men med största sannolikhet påverkar hon ibland.

Och det är illa nog. Regeringen har nämligen rätt i sitt påstående om att förankring och acceptans är avgörande för att genomföra klimatomställningen. Däremot har de fel i att måla upp Sveriges väljare som motståndare till en mer ambitiös klimatpolitik.

Det egentliga hotet mot klimatomställningen är Sveriges valda – med klimatminister Romina Pourmokhtari och resten av regeringen i spetsen.