Jag läser den pågående granskningen i Dagens ETC om PFAS, om hur dessa lömska evighetskemikalier gör oss sjuka på sätt vi egentligen bara börjat ana, om hur diverse branschintressen nu översköljer myndigheter och politiker med en kampanj i sådan skala att EU aldrig upplevt något liknande. Målet är att få fortsätta använda PFAS utan striktare begränsning. Det skulle annars bli dyrt för företagen. Dyrare än de skadestånd som de till sist kommer att behöva betala till förgiftade och tumördrabbade. Och nej, företagen kommer inte att stå för den oerhörda notan på uppemot 25 000 miljarder kronor om politikerna ändå skulle bestämma sig för att båda stoppa utsläppen och rena kontinenten.

Jag läser om bränderna i Los Angeles, ser framför allt bilderna, den där smutsigt gula hinnan över de akut evakuerade, jagade av eld och rök och aska.

Samtidigt följer jag den fortsatta, nästan förtjusta diskussionen om den ryggskadade och labile unge mannen som ansåg det vara poetisk rättvisa att med kallt blod skjuta ned en försäkringsdirektör på öppen gata i New York. Han hyllas som en hjälte. Det är han naturligtvis inte. Men hans gärning skakar något slumrande hos många. 

Jag läser om allt det här och tänker att våra egna kroppar kanske ändå utgör definitiva gränsen. Kapitalismen har redan förvandlat dem till en yta för konsumtion och optimering, för produktion och service. Men att fylla foster med komplexa, hormonstörande molekyler redan i livmodern – för att att industrins köpta forskning hävdar att det absolut inte går att tillverka en stekpanna utan PFAS? Eller att skapa finstilta klausuler som tvingar dina närmaste – idag i USA, inte ännu i Sverige – att maktlösa följa ett sjukdomsförlopp, fastän det finns tillgänglig vård, bara ni hade uppgraderat försäkringen, bara ni hade förstått att den som är verksam inom sjukvård nödvändigtvis inte har hälsa som drivkraft? Och bränderna handlar om klimatkrisen som i allra högsta grad handlar om våra kroppar. 

Rökens partiklar som sätter sig i lungor, som för alltid pumpar supertoxiskt genom de överlevandes ådror. Cancer följer. 

Rika kroppar som kan undsätta sig till goda vänner som också har strandvillor. Fattiga kroppar som blir kvar för att med vattenslang försöka rädda husen, migrerade kroppar som bara kan hoppas att lågorna slocknar så att det ska finnas trädgårdar kvar att ansa och pooler att rensa mot nästan ingen betalning alls. 

Att slippa bli vittnen till, och offer för, hur själva planeten görs omöjlig för vår biologi.

Kropparnas skiktning, kropparnas klasser. 

Men även gemensamma intressen. 

För de allra flesta kan komma överens om att vi förtjänar att inte förgiftas, att få den vård som kan rädda, att slippa bli vittnen till, och offer för, hur själva planeten görs omöjlig för vår biologi. 

Är det gränsen? 

Att vi vill leva, att vi kräver en basal fysisk integritet, att vi fruktar en framtid där vi skulle kippa efter andan och slungas mellan framkallade, skenande naturkatastrofer? 

Jag hoppas det. 

Klimatforskare brukar tala om ”shifting baselines”, ett slags normalisering, att kunskap går förlorad över tid. Snart kan mänskligheten ha glömt hur många dagar snö vi brukade ha. Eller hur kort brandsäsongen en gång var. Medvetandeförskjutning. 

Jag scrollar nyhetsbyråernas rapportering från Los Angeles. Stannar vid en bild. Seniorer fraktas iväg med bussar. Det är fruktansvärt. Det är hjärtskärande. Nej, det är inte normalt. Så här ska det inte vara. 

”Vad krävs för de stora förändringarna?” skriver min kollega Kristin McMillen om det sker i jättegrytan på randen till Stilla havet, sökande efter svar på vad som kan utgöra det stora uppvaknandet. ”Om någon fortfarande väntar på bevis eller järtecken så finns de redan här.” Ja, verkligen. För många. Fler för varje år. 

Men tillräckligt många för att vi ska känna och erkänna vår sårbarhet, in i veka livet av vår existens bräckliga natur. Och kanske förstår hur långt det här perversa systemet redan har förmått pressa oss som varelser. 

Steg för steg, som en hypnositör.

Till en plats där vi plötsligt spärrar upp ögonen, vänder blicken inåt, sedan utåt, sökande efter andra att möta. 

Jag är okränkbar. Och om jag är okränkbar så är alla det med mig.

Nästan alla borde kunna förenas i detta. Och den som inte kan det har plöjt ned miljarder på att misskreditera inte minst klimataktivisternas försök att kasta oss ur sömnen. Jag tror verkligen att det är förklaringen till den konstanta, hamrande, metodiska kampanj som riktats mot alla som inte förlorat sig i den svängande pendeln. De förstår vad som skulle kunna komma. (De delegerar gärna sin förebyggande attack till lojala undersåtar, därför påstår Sverigedemokraterna som ett hårt uppdraget gökur att ”woke” ligger bakom ett förkolnat Los Angeles.) Medvetandegörande. Kroppens uppvaknande. Äntligen.

Jag är mitt eget värde. 

Jag är omätbar. Jag är okränkbar. Och om jag är okränkbar så är alla det med mig.

Ingen kan stoppa en sådan kraft.