Mycket hänger således på att Miljöpartiet blir kvar i riksdagen. Och jag tror att alltfler socialdemokrater börjar luta åt att ge Miljöpartiet en stödröst, även jag själv – också för att S-regeringen när den övergavs av Miljöpartiet i höstas nästan helt verkar ha glömt bort de gröna perspektiven.

S-regeringens ja till slutförvaringen av kärnbränsle, liksom tillståndsgivningen till en helt onödig järnmalmsgruva i Kallak som riskerar att förstöra känsliga naturområden, är tydliga tecken på en kraftig försvagning av de gröna perspektiven hos S-regeringen. 

Lägg till det den rätt meningslösa Miljökonferensen Stockholm +50 där Sverige inte lanserade någon enda viktig ståndpunkt, vilket en S+MP-regering antagligen skulle ha gjort. 

Urholkningen av biståndsbudgeten, i ett läge där svält hotar i fattiga länder på grund av spannmålsbrist är ett annat exempel på frågor där ett miljöparti i regeringen förmodligen skulle gett en delvis annan politik.

Nej, det är inget fel på Miljöpartiets språkrör. Märta Stenevi är en effektiv debattör som alltid finner sig och även om Per Bolund ibland påminner om en försiktig tjänsteman mer än en politiker så blir jag alltid imponerad av hans lugna saklighet i debatterna. 

Men partiet har sina sänken, inte minst lokalt. I Stockholm kan nog många väljare – även miljöpartister – aldrig förlåta Daniel Helldén för att han valde att samarbeta med högern i kommunpolitiken. Där har MP medverkat till olika idiotprojekt såsom utförsäljningar av skolor – utöver det faktum att bilden av Helldén på en elsparkscykel är inbränd på i alla fall min näthinna: en livsfarlig leksak för den urbana medelklassen.

I exempelvis Dalarna har Miljöpartiet i regionen gått i koalition med moderater och centerpartister som slåss hårt för olika privatiseringar, inte minst av Barn- och ungdomspsykiatrin. Och på landsbygden är partiet sedan rätt länge ibland nästan ett hatobjekt. De flesta eländen skylls på Miljöpartiet – inte minst dyr bensin – och bilden där av miljöpartisterna har huggits i sten: ett parti för den urbana medelklassen.

Ja, jag känner det själv. Jag litar inte riktigt på Miljöpartiet. Att de en gång sa ja till regeringen Reinfeldts avreglering av arbetskraftsinvandringen – vilket idag lett till svårartad exploatering av migrantarbetare – kan jag aldrig förlåta dem för. Jag skulle tippa att det är ett politiskt beslut som gett SD någon extra procent. Partiets vurm för biobränsle – alltså att bränna skog och hävda att det är klimatneutralt – har inte heller stärkt mitt förtroende.

Miljöpartiet vågar helt enkelt inte vara systemkritiskt fullt ut utan står och velar. Det partiet borde göra är att hitta ett sätt att så att säga gå på två ben: Rasa mot en civilisation som är på väg att döda biosfären – och samtidigt vara närvarande i dagsdebatten. För närvarande lyckas de inte med någotdera, utan blir sittande stilla utan att veta vad de ska ta sig till.

Lik förbannat står jag alltså här och grubblar över om jag ändå ska ge min stödröst till Miljöpartiet. Praktiskt taget alla av deras vanliga väljare som jag stöter på både på landet och i staden drar en bra bit åt vänster i de allra flesta frågor. Och: Miljöpartiet är trots allt det enda parti i riksdagen som på allvar och oavbrutet talar om klimatkrisen som den stora ödesfrågan.

Miljöpartiets usla opinionssiffror beror till stor del på att Rysslands krig mot Ukraina har formaterat om den politiska debatten och gjort klimatfrågan sekundär. Plötsligt kan utsläppstunga krigsfartyg från USA och andra länder äntra Östersjön utan att någon reagerar – tvärtom, i nyhetssändningarna bedrevs det nästan krigsromantik kring de stora fartygens ankomst. Miljöpartiets nej till en svensk Nato-anslutning har heller inte gett några opinionspoäng, tyvärr, för jag gläder mig åt att de på den punkten orkade stå emot hysterin.

Ska jag behöva singla slant om hur jag ska lägga min röst i riksdagsvalet i höst? Jag är genuint kluven. Det kan dessutom bli en bortslösad röst. Och skulle Daniel Helldén råka komma in i riksdagen kan det ju sluta hursomhelst.

Månaderna som återstår till valet finns det bara en väg att gå för Miljöpartiet: att rasa mot en civilisation som nu spränger planetens gränser. Det är det som fattas i svensk politik.