När frågan kom upp om en beredskapsskatt, eller kanske en återinförd värnskatt – den som vid slopandet gav de allra rikaste flera miljarder på ett bräde – var såväl Nyamko Sabuni (L) som Ulf Kristersson (M) glasklara: Sverige har redan för höga skatter. Man såg på dem att de inte ens ville diskutera denna skattefråga.
Mer pengar från försvaret måste hämtas ur en hårdare prioritering i statsbudgeten, hävdade de. Prioritering av vad? Vad ska det dras ned på? Där var svaren vaga och svävande, men i slutändan är det givetvis välfärd och klimatsatsning prioriteringarna kommer att gå ut över.
Alternativet att slopa överskottsmålet i statsbudgeten förde ingen av dem fram, trots att det just på den punkten finns en veritabel guldgruva att gräva i – Sverige betalar helt i onödan av på en låg statsskuld.
Men här har vi en borgerlighet som talar om prioriteringar, men som själv inte kan prioritera genom att erkänna att försvarssatsningar måste betalas.
Det absurda är att moderatledningen på en och samma gång hävdar att den ryska invasionen innebär ett helt nytt läge för Sverige och Europa – men ändå vägrar rucka sig en centimeter i synen på de skatter som staten är beroende av för att kunna genomföra den upprustning man vill ha.
Vill man hitta den klaraste källan till de borgerliga partiernas politiska ställningstaganden, är det nog klokt att gå till Svenskt Näringsliv, där den yttersta klassmakten sitter.
”Redan själva diskussionen om höjda skatter för att finansiera ett starkare försvar är skadlig”, skrev Svenskt Näringsliv nyligen i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Jag har funderat på den meningen och finner den skrämmande, eller möjligen bara ovanligt dum och ytlig.
Hävdar Svenskt Näringsliv att till och med en diskussion om skatter är skadlig? Om diskussioner i en demokrati är skadliga, då kan man verkligen fråga sig vad det ens är för slags Sverige som Svenskt Näringsliv, eller Ulf Kristersson, säger sig vilja försvara.
De borgerliga partierna verkar heller inte gilla det som Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik länge påpekat: Om inte de problem som uppstod vid det stora flyktingmottagandet 2015–2016 ska upprepas, så måste flyktingmottagandet fördelas bättre mellan landets kommuner. Förra gången var det små och fattiga kommuner, där det ofta finns lediga bostäder men en svag arbetsmarknad, som fick ta hand om de flesta asylsökande. De rika kommunerna smet undan. Ribbenvik hoppades att politikerna denna gång driver igenom en lagstiftning som gör att flyktingmottagandet fördelas bättre mellan kommunerna. Det räcker inte, menade han, med frivilliga överenskommelser.
Det där borde naturligtvis vara en absolut självklarhet i en krissituation där kanske hundratusentals människor behöver tas emot från kriget i Ukraina. Men icke – den tanken verkar vara lika svårsmält för borgerligheten som skattehöjningar.
Sverige är helt enkelt på väg att bli mentalt krigsskadat. Moderatledaren har trissat upp stämningen i Sverige genom att deklarera att en eventuell moderatledd regering kommer att ansöka om Nato-medlemskap efter valet i höst.
Jag förvånas ofta när jag hör annars sansade människor plötsligt oroa sig för att ett ryskt anfall mot Sverige och ett ryskt besättande av Gotland i det närmaste är nära förestående. Tonläget trissas överallt upp. I Tyskland talas det i smått apokalyptiska termer om Zeitenwende – en total förändring av världen och av allt man nyss tog för givet. En gigantisk upprustning av den tyska försvarsmakten väntar de närmaste åren.
Den amerikanska presidenten, på besök i Polen, kallade inte bara Putin slaktare, det lät som om han krävde Putins omedelbara avgång. Uttalandena är begripliga som en mänsklig reaktion, det är ord som de flesta av oss kan slunga ur oss när vi upprörs över detta brutala anfallskrig som beordrats av en rysk president som möjligen också är världens rikaste man när han varit med och bestulit det ryska folket.
Men det är illavarslande om stämningen på grund av sådana uttalanden trissas upp så till den milda grad att de fredsförhandlingar, som till slut måste till, omöjliggörs eller försenas till priset av ytterligare förstörelse och fler döda.
Det märkliga är faktiskt att den som i nuläget verkar mest samlad är den ukrainske presidenten, Volodomyr Zelenskyj. Det tal han höll i riksdagen i förra veckan var retoriskt förvånansvärt lågmält, det red inte på stora heroiserande tonfall och han hade till och med modet att på slutet tala om den nödvändiga uppbyggnaden av raserade ukrainska städer. Han har också haft modet att i intervjuer den senaste tiden tala om kompromisser, svåra kompromisser för att få slut på kriget.
Men Sverige är på väg att bli krigsskadat, trots att landet inte är direkt inbegripet i ett krig. Borgerliga partier, inklusive Sverigedemokraterna, ropar efter ett långt starkare försvar men vill inte att de välbeställda ska vara med och betala för det.