Det här är inget konstigt. Minskar man med en procent varje år så blir det på 25 år en fjärdedel och därmed har ett systemskifte genomförts i de små korta stegens politiska helvete.

Poängen är förstås att ingen riktigt kan opponera sig, det är enkelt att kalla en nedskärning tillfällig när den sker i hundratals små steg.

På samma sätt har Dagens ETC upprepade gånger berättat om det enorma offentliga finansiella överskottet, svensk offentlig sektor är absolut inte fattig men pengarna går inte till välfärd utan till placering på börserna. Bara förra veckan ökade insättningen från det offentlig med 51 miljarder kronor till dessa börser. Vi har gått från en offentlig ekonomi som genomför direkta investeringar och skyddar näringsliv som skapar jobb, till en offentlig ekonomin som stöder finansekonomin.

Den här politiken har genomförts av alla finansministrar i en återkommande upprepning, men har haft budgetregler som gjort varje kritisk diskussion omöjlig.

Samtidigt, när Cervenka publicerar det senaste exemplet, 800 miljarder mindre till välfärd och trygghet, ja då blir reaktionen även från vänster en förvåning: ”Men sååå mycket kan det väl inte vara?” Men det kan det.

När man som Sverige sänkt skatteinkomsterna från 49,8 procent år 1990 till 41,4 procent år 2022, så betyder det bara att under ett år (2022) då BNP var 5 962 miljarder så har skatterna minskat med hela 501 miljarder.

På ett enda år.

Lägg sedan ihop åren innan och man får plötsligt den verkliga bilden av ett samhälle som förändrats i grunden. Borgerlig nyliberal politik styr, inte den socialdemokratiska ”blandekonomin” som var något av en myt redan för 30 år sedan..

Det är i skenet av det här som det är så farligt när Socialdemokraterna går ut och skyller bristen på offentliga satsningar på invandrare. Det är helt enkelt inte sant, den usla politiken vad gäller skolorna, ekonomi att plugga för, jobbsatsningar och social omsorg är något som drabbat nya svenskar värst. Och idén att vi inte skulle ha råd med migration är helt fel.

Dels stöder Socialdemokraterna den falska berättelsen om invandring som landets stora problem, dels skapar man myter om ekonomisk brist för det offentliga.

Nu skulle samhället inte klara en så brutal omställning på 30 år om man inte samtidigt gjorde något så landets medelklass kunde få skydd mot förstörelsen.

Det är här privatiseringarna kommer in.

Utan de skulle politiken aldrig fungera. Genom privatiserad skola, vård och omsorg har en del skyddats medan andra fått riktigt usel omsorg. Men den stora privatiseringen har också inneburit ökad kriminalitet i form av välfärdsbrott.

När Elizabeth Svantesson gör ett utspel (Dagens Industri 6/12 ) om att ”bekämpa välfärdsbrottslighet” genom hårdare kontroller av verksamheter och kriminella så missar hon att inget av denna kriminalitet skulle existera om staten och kommunerna återtog ansvaret för verksamheten.

Att det dessutom blir mindre vård och mer kontroll gör ju inte saken bättre.

Problemet för vänsterkritik är att kombinera de här två delarna. Låt stat och kommuner sköta välfärden och återställ ekonomin med offentliga satsningar för de medel vi redan har. (Skatterna behöver inte höjas i dagens läge.)

Eller också lever vi vidare med politisk harm som nu när Capio just avslöjats med ny girig kriminell verksamhet.

Lösningen är självklart inte nya upphandlingsregler eller kontroller.

Utan att systemet med vinstjagande privat omsorg avskaffas.