I vart fall om man ska tro antropologen Lasse Berg, som levt med några av de sista jägarna- och samlarna. De lever i Kalahariöknen och ägnar bara tre timmar om dagen åt arbete.
Resten av tiden slappar de och umgås. Berg tror de första människorna tog det ännu lugnare. De levde nämligen på platser där det var enklare att hitta mat än Kalahariöknen.
Ett par hundratusen år senare, i ett snötäckt Sverige, börjar det äntligen diskuteras om arbetstiden på fyrtio timmar i veckan ska kortas något.
Det är på tiden. Vår produktivitet har ökat ständigt de senaste decennierna. Men den väldiga produktivitetsökningen har märkligt nog inte tagits ut i minskad arbetstid.
Kanske kan det bli en ändring nu. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har länge velat sänka arbetstiden. Nu verkar även Socialdemokraterna beredda att ta steget. I DN öppnade Annika Strandhäll (S) för att partiet ska korta arbetstiden, med bibehållen lön.
På sin sida har de rödgröna oväntade bundsförvanter, som exempelvis teologen och debattören Joel Halldorf. Och en majoritet av det svenska folket. 72 procent av svenskarna vill enligt en undersökning arbeta färre timmar.
Det vore en utmärkt reform av flera skäl. Det första är förstås det rent mänskliga. Folk bränner ut sig. Sjukskrivningarna för stress har ökat. Och vad kan vara ett bättre politiskt mål att sträva mot än att människor får mer tid?
Men vår demokrati är också i enormt behov av politisk förnyelse. Sverige lever i resterna av en reformistisk stat. De flesta populära reformer, som fem veckors semester eller utbyggd barnomsorg, lanserades för årtionden sedan.
Min generation har knappt erfarenhet alls av att politiker faktiskt kan förändra någonting. Högerpopulismen är den politiska fantomsmärta som uppstår när förbättringarna av vardagen uteblir. En rejäl arbetstidsförkortning vore det perfekta motmedlet.
Förslaget är också tillräckligt genomgripande för att bli en av valets stora frågor. Vilken glädje det vore att prata om visioner om ett lugnare liv, istället för kärnkraft och misstänkliggörandet av människor från andra länder. Om sossarna menar allvar, är det ett utmärkt rödgrönt projekt.
Kanske kan valrörelsen rentav kantra över i de stora frågorna. Om vad vi vill med vårt enda liv och vilket samhälle vi vill skapa.
Brasklappen är förstås – hur det hela ska gå till?
Ja, vi kan ju börja med att fråga våra grannländer. Svenskars arbetsveckor är bland de längsta i Västeuropa. Vi jobbar mer än våra nordiska grannar. Mycket tyder på att färre sjukskrivningar och förtidspensioneringar kan bli positiva effekter.
Den svåraste nöten att knäcka är bemanningen, som att hitta tillräckligt med utbildad personal till vården. Här måste det bli rätt.
Det är i dessa yrken som en arbetstidsförkortning vore mest behövlig men i Värmland stoppades ett försök till kortare arbetstid, då det ledde till akut brist på sjuksköterskor.
En kombination av utbildningssatsningar till välfärdsyrken och fler incitament för att bo i glesbygd är möjliga lösningar. Och i det långa perspektivet kommer nog rimligare arbetstid innebära att fler vill jobba i vård och omsorg.
Sverige behöver reformism igen. Människor få ta det lugnare. Högern har alltid sagt att sådana reformer inte går att genomföra – sedan har det gått bra varje gång. Till exempel när vi införde åtta timmars arbetsdag.
