Med de orden inleds avsnittet av SVT:s Ekonomibyrån. Ämnet som ska avhandlas är hur de rikaste blir allt rikare och hur de extremt rika blir fler och fler, samtidigt som klyftorna ökar. Det är inte med höga förhoppningar som jag tar mig an avsnittet. Mest är jag nyfiken på om någon kommer att våga använda K-ordet: klass. 

Panelen är väntad men något spretig. En nationalekonom med en professur finansierad av Svenskt näringsliv som tycker det är toppen med fler miljonärer. Arena Idés chefsekonom Elinor Odeberg som påtalar att det är ett demokrati- och jämlikhetsproblem. En författare som är där på meriten ”skriver mycket om rika”.

En dollarmiljonär är alltså personer som har tillgångar på över cirka tio miljoner svenska kronor.

Det som läggs fram som förklaring till att dessa ökat till 575 000 personer är dels att värdet på bostäder gått upp och dels att ”framgångsrika entreprenörer” har ”tagit risker”. Det behöver knappast påtalas att det är professorn vars tjänst finansieras av Svenskt Näringsliv som står för den förklaringsmodellen.

Samtidigt ligger hemma på mitt köksbord ett nummer av Hem och hyra. Där går det att läsa om hur hela 2,5 miljoner svenskar lever med så små marginaler att de klassas som behövande. Till dessa riktar sig då Hyresgästföreningens tidning när de i september presenterade en stor sammanställning av fonder och stiftelser som du kan söka om du inte har råd med det nödvändigaste, som mat, husrum, tandvård eller glasögon.

Tillsammans med listan går det att läsa ett reportage, där vi följer en grupp i Stockholmsförorten Skärholmen som hjälper behövande att sammanställa ansökningar om pengar. Tidigare har ansökningarna handlat om tandvård och glasögon, men på senare tid har de även gällt utgifter som som mat och vinterskor.

Detta alltså i samma Sverige som miljonärerna ökar, och där författaren som deltar i SVT:s panel har mage att skämtsamt säga att ”de svenska miljardärerna har det tufft”. Att ekonomer i public service ska använda K-ordet är kanske för mycket begärt. Men att prata om ackumulering av kapital, om hur man föds med olika förutsättningar att ta sig in på bostadsmarknaden och om rikedom som går i arv utan att tala om klass är inget annat än absurt.

I Oxfams senaste rapport går att läsa om hur den ekonomiska ojämlikheten ökar. Sverige är nu sämst i Norden på ekonomisk jämlikhet, och vi tappar flera placeringar gentemot tidigare år. Dessutom ser vi i Folkhälsomyndighetens årsrapport för 2024 hur klass, då omskrivet som utbildnings- och inkomstnivå, är tätt sammankopplat med hur stor risk du löper att dö i förtid, medellivslängd och folkhälsan över lag.

Faktum kvarstår: vi har i Sverige 2,5 miljoner behövande samtidigt som antalet dollarmiljonärer ökar.

Även om allt pekar mot det så är det i få sammanhang vi hör det formuleras svart på vitt. Men när de rika blir ännu rikare och de fattiga blir fler innebär det att klassklyftorna ökar. Och de gör det oavsett om man försöker linda in det i formuleringar om ekonomisk jämlikhet eller socioekonomisk bakgrund. Faktum kvarstår: vi har i Sverige 2,5 miljoner behövande samtidigt som antalet dollarmiljonärer ökar.

Arena Idés Elinor Odeberg gör några tappra försök att prata om klass i Ekonomibyrån, men det blir smärtsamt tydligt att vi måste göra det oftare. I programmet nämns i förbifarten hur fler hamnar hos Kronofogden, hur barnfamiljer vräks och hur alla inte har mat på bordet, men det överges snabbt för ett lättsamt porträtt av hur en typisk rik person i Sverige ser ut.

Den typiske höginkomsttagaren är man, svensk, högutbildad, bor i en villa i Danderyd, kör en dyr elbil och arbetar som vd eller chef. Om det låter bekant är det för att det är exakt samma grupp som nu gynnas mest av regeringens skattepolitik.

Programmet avslutas med ett lättsamt inslag på temat ”eat the rich”, som presenteras som en trend inom film och serier där de rika inom fiktionen porträtteras som pompösa clowner. Klipp visas från Triangle of Sadness och Parasit, filmer där de snuskigt rika går katastrofala öden till mötes.

Extremer, absolut. Men det är hög tid att se de ökande klyftorna för vad det är: ett resultat av en politik som spottar arbetarklassen i ansiktet.