När Kjell Rauito i sin ungdom sommarjobbade på en kyrkogård i sin hemby Vittangi hände det som inte borde hända – och som tyvärr drabbar alltför många i arbetslivet: Han skulle lyfta en tung gravsten, som av någon anledning vält. Han skriver i den bok han i dagarna utkommer med, om hur sjukförsäkringen över tid monterats ner i Sverige, och vad som behöver förändras, ”Vi är inte maskiner!” (Premiss) om hur han aldrig glömmer hur det krasade till i ryggen och hur smärtan sedan strålade ner över höften och ut i foten.
För Kjell fick olyckan konsekvenser genom hela livet. Först flera år senare skulle det visa sig att gravstenslyftet orsakat tre diskbråck i ländryggen. I slutet av 1980-talet genomgick han två komplicerade ryggoperationer, med en sjukskrivning på ett och ett halvt år som följd. Statistiskt sett borde han ha varit ett ”omöjligt fall”. Sjukfrånvarostatistiken visar nämligen att få som är sjukskrivna så länge som han var återgår i arbete. Men för Kjell blev det inte så.
Han har ofta undrat varför, och kommer fram till att den viktigaste förklaringen finns i det sjukförsäkrings- och rehabiliteringssystem han mötte – då. Han upplevde ett stöd. När arbetsförmågan steg för steg återvände tack vare sjukgymnastik, fanns det ett system som såg hans möjligheter – inte bara begränsningar. Där fanns en fungerande samverkan mellan aktörer som hade till uppgift att på ett så smidigt sätt som möjligt lotsa honom tillbaka till arbetslivet. Där fanns framför allt en arbetsgivare som värderade hans kompetens och ville ha honom tillbaka i arbete. Men där fanns också myndigheter, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, som förfogade över verktyg som gjorde återgången till arbete smidigare. Kjell beskriver sitt första möte med sjukförsäkringen och rehabiliteringssystemet – som en solskenshistoria.
Men många år senare skulle hans familj möta systemet igen. Efter cirka 30 år som cyklande brevbärare på Posten, hade hans fru slitit ut sin kropp. Istället för stöd från välfärdsstaten utförsäkrades hon och möttes av en social arrogans. Kjell Rauito drar slutsatsen att det bottnade i hennes klass- och könstillhörighet – men också i att en genomgripande förändring ägt rum. Han sammanfattar den som att vi gått från en bred social trygghetsförsäkring till en smalare individuell kravförsäkring.
Idag är Kjell Rauito LO-utredare sedan många år. I sin bok blickar han med både akademisk kunskap, insikter om fackets betydelse och personlig erfarenhet, på det systemskifte sjukförsäkringen genomgått. Han citerar vad ett antal läkare förde fram 2008 – att dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt borde få Nobelpriset i medicin, eftersom han kommit på att ingen behövde vara sjukskriven längre än ett år. Ironin sätter fingret på tankefelet bakom den reform som Alliansen genomförde. Försäkringskassan tvingades, genom den så kallade ”rehabiliteringskedjan”, att fatta beslut som myndigheten saknar kompetens för, om arbetsförmåga. Absoluta, stelbenta och snäva tidsgränser begränsade läkarnas möjligheter att använda sjukskrivning som behandlingsform – vilket har fått stor påverkan på hela rehabiliteringssystemet och drabbat individer som varken får tillräckligt stöd för återgång i arbete eller en rimlig ekonomisk situation.
I den samtida politiska debatten ställs ofta olika kostnader mot varandra. Ska vi ha råd med ditt får vi dra in på datt. Men Kjell Rautio synliggör en fullkomligt absurd ekonomisk verklighet: Sedan 1990-talet har hundratals miljarder årligen förts över från den allmänna socialförsäkringen (som vi alla finansierar via arbetsgivaravgift) till andra politikområden, den privata försäkringsindustrin – och till stora skattesänkningar.
Kjell Rautio för fram en rad förslag på förändringar: Lita på läkarna som träffar patienten, avskaffa karensdagen, säkerställ att sjukförsäkringen ersätter 80 procent av inkomsten under hela sjukperioden – men se framför allt till att det finns myndigheter som samverkar för att ge den sjuka ett stöd för att komma tillbaka till den faktiska arbetsmarknaden, inte till fiktiva jobb som inte finns.
Vårt samhälle har inte blivit fattigare sedan Kjell i slutet av 1980-talet gjorde sin fungerande ”rehabiliteringsresa”. Tvärtom. Hur samhället ser på och antingen hjälper – eller stjälper – sjuka, är en fråga om prioriteringar.
