När jag skriver det här är Jimmie Åkesson fortfarande medialt frånvarande. Sverigedemokraternas partiledare ska ha firat jul med semester på sydligare breddgrader, men sedan hände Örebro och – nej, fortfarande frånvarande, av ”familjeskäl” fick Dagens ETC:s nyhetsreportrar höra förra veckan. 

Och när hans riksdagsledamöter råkar i luven på varandra var han bara med på länk. Kanske kommer han släpa sig från Sölvesborg så småningom. Sannolikt. Det är så det brukar sättas punkt för interna strider. Jimmie-effekten. Någon offras, alla blir nöjda. Hans ord väger tyngst. I alla fall ett litet tag till. 

I maj har han gjort 20 år som partiledare. Drygt ett år kvar till nästa val. Ett läge att lämna, lämna över. Det söks helt uppenbart positioner. Falanger stöter mot varandra. Tidöanpasslingarna på ena sidan, rårasistiska bunkergänget på den andra. 

Det är ungefär i de termerna som SD:s inre liv brukar beskrivas. Och utifrån det är bråket om semiautomatiska vapen ett slags kulmination. Själv tror jag att det är klokt att se SD som betydligt mer homogent. Ja, Richard Jomshof och Henrik Vinge brukar sinsemellan väldigt olika metoder, men de strävar båda mot samma mål. Att göra sitt parti störst. Att styra landet. 

Gruffandet behöver inte vara dåligt, för hur reagerar en upprorisk opinion på att SD just nu visar att de hårda nyporna lever inom partiet, att alla inte har tämjts för att kunna samsas med moderater, kristdemokrater och liberal? Den ser en radikal kärna och tystnar. Jomshof tjänar sitt högerextrema parti väl. 

Till och med en saknad Åkesson utövar sin politik genom att inte göra något alls. Han åker inte till Örebro trots att andra partiledare vallfärdar dit. Det är definitivt också politik. Typisk för Åkesson, typisk för SD.