Nu öppnas Bashar al-Assads fängelser. Regimens tortyrkammare. Sednaya, Syriens militärfängelse, är vår tids motsvarighet till Gulagarkipelagen. Det beskrivs i medier som ett koncentrationsläger för oliktänkande.

Amnesty bedömer att 13 000 fångar har dödats där. De har tagits ut i stora grupper, och därefter hängts och körts till massgravar. Tortyren beskrivs som systematisk, med misshandel och sexuellt våld. Det kommer rapporter om fångar som torterats så svårt att de inte minns sina egna namn.

Europa har kritiserats för att inte ha agerat tillräckligt kraftfullt mot Assads regim. Men efter regimens fall var Europas länder snabba på bollen – med att frysa syriska asylansökningar. Låt oss minnas detta. Att innan ett ord yttrades om de politiska fångarna och att återuppbygga Syrien,  var detta Europas fokus.

Men Sveriges styrande partier lyckades ändå utmärka sig, både i råhet och utrikespolitisk inkompetens.

Massmördaren al-Assad hade knappt hunnit sätta sig på planet från Damaskus innan Åkesson deklarerade till alla svensk-syrier att detta "var en bra tidpunkt att åka hem". Det är synd att så många av dem lärt sig god svenska, så att de förstod hans oförskämdheter.

Men utrikesminister Malmer Stenergard hade motsatt budskap – åk inte till Syrien. Känslan var att det var mer av omsorg om UD:s personal än exilsyrierna, i samma anda som när Liberalerna velat straffa föräldrar med fängelse om de trotsar UD:s reseavrådan.

Att de två största Tidöpartierna ger helt motstrida budskap vittnar om en häpnadsväckande inkompetens. Det enda gemensamma var den bristande empatin.

Åk inte till Syrien, sa Bill. Åk hem, sa Bull.