Ett fåtal bilar tar upp kanske 75 procent; på resterande del trängs cyklister och fotgängare. Finns det en bussfil mildras känslan av att allt är fel, men så påminns man om vad bussbiljetten kostar och blir förbryllad igen.

Politikerna vill få fler att resa kollektivt. Säger de i alla fall. Hur de agerar säger något helt annat, typ ”flyg mer”, ”kör bil”. I politiken är det drivmedelspriser vi hör mest om, inte kollektivtrafikpriser. Det är bilförarna man kämpar för, inte tågpendlarna.

Detta trots att biljettpriserna har ökat betydligt mer än drivmedelspriserna de senaste tio åren. Med inflationen inräknad har bensinen blivit billigare, medan biljettpriserna ökat. Återigen: vad håller vi på med?

Infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) menar att kollektivtrafiken inte är hans ansvar. Det gäller uppenbarligen inte flyget, som får en miljard i vårbudgeten, eller bensinpriserna, vars sänkning kostar drygt 6 miljarder i år.

Okej, vi har faktiskt fått en satsning på kollektivtrafiken: utökade kontroller. I Stockholm och Västra Götaland har man tagit fram hårdhandskarna för att minska fuskåkandet, bland annat genom införandet av civila kontrollanter (i Västra Götaland).

Fler ska alltså åka kollektivt, och därför … sänker vi bensinpriserna, satsar på flyget, låter järnvägen vittra sönder och prioriterar utökade kontroller framför sänkta priser i kollektivtrafiken.

Ja, vad håller vi på med? Inte är det att minska utsläppen i alla fall.