Jag får nämligen panik av att de som är så arga på a-traktorer i regel är människor som aldrig sett dem i sin ursprungsmiljö: på landsbygden. 

Klimatkrisen oroar mig mer än något annat och jag är djupt engagerad i frågan. Jag skriver ofta om klimatet, jag har varit redaktör för miljösajten Supermiljöbloggen, jag läser allt jag kommer över.

Men jag är också från landet, uppvuxen på en liten plätt mitt ute i ingenstans. När jag fyllde 15 och tog mopedkörkort kunde jag för första gången ta mig till mina vänner, till träningen och till stan på egen hand. Den känslan! Den var helt otrolig.

De flesta nöjde sig med moppe, men några skaffade a-traktor (eller epa, som vi sa). Det var aldrig aktuellt för mig, kanske för att ingen av oss hade råd med de lyxiga minibilar en del kids verkar köra runt med i dag – det mer original-epa som gällde. (Tänk Eddie Meduza. Nedsänkta Volvobilar med dassig lack.) 

Men nog avundades jag regnskyddet och förvaringen som de där långsamma bilarna erbjöd när jag satt genomfrusen och dyngsur på min lika långsamma moppe. 

Häromveckan röstade EU-parlamentet för en höjd åldersgräns för epa-traktorer, från 15 till 16 år. De som protesterade gjorde det framför allt med landsbygdsargumentet, att epatraktorerna i många fall är det enda färdmedlet. 

Det viftades snabbt bort av epa-kritiker och som så många gånger förr ogiltigförklarades landsbygdsresonemanget. Till exempel skrev Susanna Kierkegaard på Aftonbladets ledarsida en text där landsbygden tycks ha glömts bort. 

Hon menar att politikernas landsbygdsargumentet inte håller och berättar om en upplevelse av störiga epa-kids på Lidingö utanför Stockholm.

Det triggade förstås landsbygdsungen i mig. Lidingö är inte landsbygden, så varför används Lidingö som exempel för att argumentera mot landsbygdsperspektivet?

Jag är självklart för de regleringar som krävs för att epa-färderna ska bli säkrare. Krav på bälte och vinterdäck har redan införts (inte en dag för tidigt) och vi kan säkert göra mer. 

Givetvis vill jag framför allt se satsningar på cykel och kollektivtrafik. Och jag behöver nog inte säga att jag förstår att uttråkade ungdomar med tillgång till stereoutrustade fordon kan bli ett jätteproblem. 

Men även om vi åtgärdar allt det där kommer epa-traktorerna att vara eftertraktade på landsbygden. De är ju nyckeln till frihet.

Den där friheten kan verka futtig och således enkel att offra, åtminstone om man växt upp på en plats där 20 minuter till nästa buss är en oändlighet. Men friheten i att plötsligt inte vara låst till hemmet en helg när föräldrarna inte kan skjutsa, eller att kunna åka till skolan strax innan den börjar i stället för att tvingas halvsova i cafeterian två timmar innan första lektionen, är enorm. 

Den rymmer rentav ett lite bättre liv.

Jag kan tycka att det är ironiskt att vi är så arga på ungas epatraktorer men så likgiltiga inför gigantiska suv:ar i storstäder. Precis som det finns en viss ironi, och inkonsekvens, i att försvara medelklassens charterflygande men kritisera ungdomars eparesor, som Aftonbladet ledare gjort. Om vi ska lyfta klimataspekten: vilket orsakar mest utsläpp? 

Möjligen bör vi förbjuda epa-traktorer på Lidingö eller på andra platser där det finns kollektivtrafik. Satsa på säkerheten, ställ krav på förarna.

Men höj inte åldersgränsen. Varken utsläpp eller säkerhet kommer att gynnas av att ungdomarna får vänta ett år till på friheten – men landsbygdskidsen kommer att sörja. A-traktorer är trots allt inte bara leksaker för stockholmskids.