1. Det som hela tiden förvånar mig i coronadebatten är att så få nämner den oerhörda mänskliga vinsten i att Sverige inte stängde skolor och förskolor när pandemin bröt ut. Det hade för det första varit meningslöst – mycket litet tyder på att stängda skolor hejdar smittan. Framförallt hade en stängning av skolorna skadat det uppväxande släktet. Om det är något folkhälsoforskningen är klar över, så är det den betydelse för framtida livskvalité som barns ordnade skolgång har. Hårda nedstängningar har ett pris i hälsa, särskilt för barn och med all sannolikhet också för kvinnor i utsatta situationer.
Överlag är det häpnadsväckande att de klara fördelarna med den svenska strategin så pass sällan lyfts fram: att den bygger mer på icke-auktoritär frivillighet än på tvång (en rätt fantastisk sak i en annars mycket auktoritär tid), att så många människor kunnat leva rätt så normala liv, och att Sverige än så länge sluppit de ständiga tvära kasten mellan att öppna och stänga ner samhällen.
2. Det retar mig att de flesta av dem som klagar mest högljutt på att Sverige inte bryr sig om äldre – och att coronan bevisat det – har jag aldrig tidigare hört säga att skatter bör höjas för att ge bättre villkor och mer resurser till äldreomsorgen, eller att privatisering och avreglering av verksamheterna är ett problem. Att så många äldre med covid-19 dött på landets äldreboenden är en tragedi, men att den tragedin kunnat inträffa handlar snarare om att samhället inte brytt sig om den arbetarklass, ofta med invandrarbakgrund, som arbetar där under usla villkor. Det klassföraktet har gått ut över de äldre.
3. Det stör mig att mediernas roll under pandemin så pass sällan diskuteras kritiskt på djupet. Den mediala apparaten är helt enkelt sällsynt dåligt lämpad för att hantera skeenden som sträcker sig över många år och tempot i nyhetsförmedlingen har dessutom ökat snabbt bara de senaste tio åren. Medierna vill ha snabba, konkreta svar på otroligt komplexa frågor: Var det fel eller rätt att stänga ner eller inte stänga ner? Medier förmår inte hantera ovisshet. På sin höjd ställs två forskare mot varandra i en direktsänd duell. Vi kommer naturligtvis inte att kunna bedöma eller begripa pandemins orsaker, omfattning och spridningsmönster förrän om många år. Men medierna vill ha snabba svar, och helst någon att omedelbart ställa till svars. Ett stående tema i medierapporteringen har således varit att ställa de svenska dödstalen i kontrast till dödstalen i de andra nordiska länderna. Sannolikt är det en orimlig jämförelse eftersom smittan spridits ojämnt och i cluster. Det är regioner, snarare än länder, som bör jämföras. Lombardiet drabbades mycket hårt, medan det näraliggande Rom klarade sig långt bättre. Överhuvudtaget har fixeringen vid dödstalen visat på mediernas problem: De klarar sig inte utan en entydig siffra, trots att även dödstalen egentligen bör ses över längre tidsperioder.
4. Jag förvånar mig ständigt över att den pågående pandemin inte tas som intäkt för att kritisera en förfelad civilisation som skövlar natur och driver ut virus ur sina ekosystem och gör dem farliga för människan. Det finns i naturen uppåt 800 000 sådana potentiellt farliga virus. Infektionsläkaren Björn Olsen skriver utmärkt om detta i sin bok Pandemi, från 2010. Men det är märkligt att systemkritiken varit så frånvarande när pandemin – den pågående och kanske många kommande - ska analyseras. De för biosfären och vår art livsavgörande frågorna om raderandet av biologisk mångfald har med pandemin att göra, men det diskuteras sällan.
5. Det retar mig att vänstern och arbetarrörelserna i Sverige och runtom i världen ännu inte alls lyckats att kraftfullt peka på de konsekvenser pandemin borde få för det doktrinärt marknadsliberala tänkandet. Så mycket är klart, att under denna virusattack, så är det definitivt inte mer marknad som befolkningarna ropat på. Den marknadsliberalt inspirerade just-in-time-filosofin visade på sina katastrofala effekter när inga lager av medicinsk skyddsutrustning fanns och tillräckligt många intensivvårdplatser från början saknades (under rätt stor panik lyckades Sverige bygga upp den kapaciteten). Pandemin borde innebära en revansch för samhällsplaneringen som grundläggande tankefigur i politiken. Coronapandemin har ovanpå allt detta fläkt upp klassamhällena till allmän beskådan i land efter land: De fattigaste drabbas hårdast. Slutligen är det en gåta att när vaccinfrågan nu överallt diskuteras, så saknas varje insikt om det förödande i att praktiskt taget all medicintillverkning idag är profitdriven.
6. Det stör mig något oerhört att debatten om den svenska coronastrategin blivit så infekterad och polariserad. Ja, jag tycker att Sverige valt en bra linje, men jag vägrar idolisera en statstjänsteman för det (Tegnell). Och jag anser att det är bra att kritikerna av den svenska linjen fått stort utrymme i medierna (trots att Björn Olsen och andra felaktigt hävdar att de inte fått det). Inför ett så fruktansvärt komplext fenomen som en pandemi bör vi, var och en av oss, eftersträva ett slags ödmjukhet. Det finns inga onda och goda här. Inte ens viruset självt är i sig ont. Snarare är detta virus en budbärare som berättar om allt som inte står rätt till i denna civilisation.
