• För det andra har regeringen förnedrat sig rätt kraftigt under Natoförhandlingarna med Turkiet och när en ungersk delegation var här verkade det också vara bugandet som gäller: Inga klagomål på vad den auktoritära regeringen i Ungern gör. Jag skulle tro att även en och annan borgerlig väljare tycker att det här känns mycket besvärande.
• För det tredje oroar sig, skulle jag tro, många mer traditionella borgerliga väljare, för att regeringens stödparti, SD, verkar ha ett orimligt stort inflytande över regeringspolitiken. Alltmer har det till exemoel visat sig att den minister, justitieminister Gunnar Strömmer (M), som nog många mer humanistiskt lagda borgerliga väljare såg som en garant för att de värsta SD-förslagen skulle stoppas eller i vart fall sinkas, tycks gå med på det mesta som kommer från regeringens högerpopulistiska stödparti. Det senaste är ett tillägg till en utredning som ska undersöka om man kollektivt kan vräka en familj där någon är kriminellt verksam.
• För det fjärde har regeringens status bland alla landets miljö- och klimatkämpar nog nått en bottennivå. Drastiska nedskärningar i höstbudgeten till naturvård och slopat elbilsstöd, parat med en klimatminister som inte ger något trovärdigt intryck, gör Tidöregeringen till den hitintills minst gröna regeringen i modern tid.
• För det femte börjar det nu växa fram en kritik av att finansministern helt och enbart sitter fast i inflationsbekämpningen och inte uppvisar minsta intresse för att göra något åt den situation som hushållen alltmer har: Dyra matpriser och stigande levnadsomkostnader överhuvudtaget. Men allt finansministern har att säga till oroliga människor är att inflationen måste bekämpas. Det är svårt att komma förbi intrycket av att den regering Sverige har är döv inför de sociala problem som nu är i antågande.
I förra veckan gick finansminister Elisabeth Svantesson (M) ut med en liten tröst till hushåll som pressas av stigande räntekostnader: Tala med din bank! Den kan nog ge dig en paus i betalningarna. Omedelbart visade det sig att finansministern helt var ute och cyklade. Bankerna tänker inte ge hushållen några pauser i amorteringarna. Att en finansminister inte har koll på vilka regler bankerna följer är minst sagt oroande.
Lägg till allt detta det otroliga krånglet med elstödet. Hårt ansatta småföretag har ännu inte sett röken av något stöd och nu visar det sig till råga på allt att enskilda hushåll fått i det närmaste astronomiska belopp i elstöd. Den som fick mest kammade alltså, enligt Dagens Eko, in över 700 000 kronor. S-ordföranden Magdalena Andersson var snabbt ute på Twitter och kommenterade:
”Nu visar det sig att en enskild person har fått över 770 000 kronor i elstöd. Det motsvarar 6 års matbudget för en familj med två barn.”
De fördelningspolitiskaaspekterna av regeringens elstöd framstår som inte bara svindlande, utan i det närmaste som ett svindleri. Men: regeringen, i det här fallet med energiminister Ebba Busch (KD), var tidigt ute och drev igenom att uppgifter om hur stödet fördelas ska sekretessbeläggas, ja hemligstämplas. I 20 år.
Det är faktiskt rätt svårt att fatta. Ett av de största stöd som en regering betalt ut, undanhålls alla kritiska och granskande blickar.
Okej, regeringen har bara suttit i ett halvår. Den tillträdde när alla tecken på annalkande kriser var på väg. Om ett par år kan situationen ha ändrats för regeringen, vem vet. Mycket beror också på hur stark oppositionen – alltså i synnerhet socialdemokratin – vågar vara i sin kritik av den förda politiken och om den klarar av att komma med några visioner bortom status quo. Än så länge går det bra för S, trots att partiet opponerat rättså litet, till exempel i synen på inflationsbekämpningen och det pris det har för social välfärd.
Men intrycket hittills som jag tror många har är helt enkelt att den sittande regeringen ofta lyser av inkompetens, eller åtminstone svag regeringsduglighet. Och att den är lomhörd för de rop om fördelningspolitik som börjar stiga ur folkdjupen.