Men att det svenska näringslivet ihop med banksektorn, högerns samtliga tankesmeder och SD skulle bli förkämpar för en radikal utvidgning av integritetsbegreppet är kanske oväntat. Förklaringen är utredningsförslaget om ett svenskt förmögenhetsregister. Sedan år 2007, då Sverige slopade förmögenhetsskatten, har vi saknat basala data över hushållens skulder och förmögenheter.
Det låter inte klokt, men det är sant. Vi är rätt ensamma om det, och helt ensamma bland våra nordiska grannländer. Vi vet alltså inte hur svenska förmögenheter ser ut, var skulderna är störst eller hur skulder och tillgångar fördelas geografiskt, könsmässigt eller åldersmässigt.
De flesta forskare, liksom Riksbanken, menar att behovet av den här sortens grundläggande statistik är stort. Bristande information gör det helt enkelt svårt att styra landet finansiellt och penningpolitiskt. Borde amorteringskravet slopas? Svårt att veta utan data om skulderna och dess fördelning. Kanske – men detta är min teori – kan den bristande träffsäkerhet som präglat coronastöd och elstöd, liksom den aktuella situationen med inflation som inte tycks svara på räntejusteringar, delvis förklaras av bristande statistik, som ger usla prognoser.
Högern har svarat med indignation. Skattebetalarnas förening illustrerar sin kampanjsida mot registret med en extrem närbild av ett hotfullt, allseende öga à la Stasi. Svenskt näringsliv talar om integritetsintrång. Dagens industri skriver högtravande om nödvändigheten av att “sätta en gräns för vad staten bör veta om medborgarna”, medan Timbro spekulerar fritt, under rubriken “Staten ska inte guida kriminella till nästa rånoffer” om att registret skulle öka ”förmögna svenskars utsatthet för brott”. Skribenten medger att jo, visserligen ska registret vara anonymiserat och jo, visserligen ska uppgifterna enbart vara tillgängliga för Riksbanken, Finansdepartementet och Finansinspektionen, men ”med dagens skickliga hackers” kan vad som helst hända, liksom.
Det verkliga argumentet emot ett förmögenhetsregister, vilket torde vara en rädsla för det politiska bränsle som siffrorna blottar om den ekonomiska ojämlikheten i landet, är omöjligt att använda. Det är retoriskt knöligt att stå i Aktuellt och plädera för att informationen i sig är farlig och med emfas kräva fortsatt databrist. Det är anledningen till att näringslivet istället försöker utsträcka den personliga integriteten till att omfatta även ISK-kontot, som vore det en del av personligheten eller en mycket privat kroppsdel.
Det är fasansfullt magstarktmed tanke på att i stort sett samma aktörer som nu låter som gråterskor på en workshop om mänskliga rättigheter, i ett par decenniers tid närmast som på autogiro gjort vågen åt avlyssningar, åt angiveri, åt visitationszoner, ja i något fall (Nyamko Sabuni år 2006) åt obligatoriska gynkontroller, utan att bekymra sig sådär värst mycket om personlig integritet.
Den ekonomiska eliten håller sin egen rätt att inte synas högst av allt. Den kan till nöds leva med strandskyddet, strejkrätten och någon löneökning då och då, men den kan aldrig acceptera att bli mer synlig i SCB:s kurvor och staplar. Francis Bacons formulering “Kunskap är makt” har i många sammanhang nötts till tom banalitet, men i den politiska kamp som förhoppningsvis står om förmögenhetsregistret är den åter både sann och stridbar.