Ja, precis, folkmördarens eget lilla paradis på jorden, strax intill Berchtesgaden i de löjligt idylliska bayerska alperna.
Eller snarare, det lockrop som hans bergvilla fortfarande sänder till nutida nazister upplagda för pilgrimsfärd. De allierade förstod att det kunde bli så, Berghof sprängdes till smulor 1952, men i Obersalzbergs sluttningar och i skogarna finns fortfarande lämningarna efter mänsklighetens mörkaste stund.
Det är som kattmynta.
Högerextremisterna kommer.
Inte så inspirerande, mest deprimerande. Men vad som däremot är inspirerande finns i det svar som samhället Berchtesgaden beslutat att ge nazisterna som kommer för att få lyssna efter historiens vingslag och leva ut något slags depraverad dröm om att Führerns ande fortfarande studsar mellan stenväggarna (Hermann Göring, Martin Bormann och Albert Speer hade även de hus i trakterna).
The Guardian har ett fantastiskt reportage om den spirande antifascismen. Och nej, Berchtesgaden är inte ett vänsterfäste, tvärtom, här går tiden långsamt, med en konservativ broms mot häftiga moderniteter.
Ändå!
Ändå samsas unga näsringar med grånade farbröder som verkar direkt hämtade ur ”Heidi”. Generationer möts, politiska ideologier möts. Mot nazituristerna. Mot känslan av att ha levt under ockupation ändå sedan 1930-talet. Man vill befria sig.
Beslutet har fattats kollektivt efter att inresta män med Division Deutschland-tröjor i augusti slog ner en lokal förmåga utanför en bar. Ägaren till denna bar, Jakob Palm, hanterade sin frustration genom att göra ett inlägg på Instagram. Men det var bara början. Ett möte arrangerades snabbt. 40 personer dök upp. Ett initiativ startades: Berchtesgaden gegen Rechts. Fler möten, konserter, hemsida, sociala medier. En rörelse.
”Vårt mål är att ta en tydlig ställning för ett demokratiskt och kosmopolitiskt samhälle i tider av högerextrema aktiviteter och attacker”, skriver man.
I september vandrade 300 genom gatorna för att protestera. Kristdemokratiska borgmästaren var på plats. I november mindes man tillsammans Kristallnatten.
Historien kan vara kvävande. Även med den krispiga luften en halv kilometer över havet. Inte mer, inte längre.
Historien kan vara kvävande. Även med den krispiga luften en halv kilometer över havet. Inte mer, inte längre. Gator döps om. Gemensamt görs en markering.
Barägare Palms egen farfarsfar var den som, under tvång, gjorde Hitler till hedersmedborgare. Han vill själv lämna ett annat arv efter sig. Många verkar dela den övertygelsen. Höger- och vänsterpartier sluter upp.
Det handlar inte bara om att hantera dåtiden, poängterar pensionerade företagaren Norbert Egger, som också har hunnit med att göra karriär i flygvapnet på 70-talet, ”gamla nazister som befäl och nynazister som kollegor”. Det handlar om framtiden.
”Från min synvinkel, i vår riskabla situation i Tyskland, i motsats till 1933, måste alla demokrater arbeta tillsammans mot fascister", säger han till The Guardian.
”Vi missade det i Tyskland för 90 år sedan, men vi borde inte göra samma misstag igen.”
Inspirerande!
2023 blev – med lysande undantag – grälsjukans, missförståndens, positioneringens, låtsasengagemangets.
2024 blir aktivisternas, de gemensamma lösningarnas.
