Jag älskade att åka tåg och resorna med farfar gav mig möjligheten att upptäcka Sverige. Min tågkärlek består än i dag men den är besvärligare nu. Resorna har blivit svåra att älska.

Ibland ingår jag i målgruppen för SJ:s sociala medier-annonser och de kommer mot mig som ett slag i ansiktet. Framtidens sätt att resa. Jag kan ju inte ens boka en biljett: “Banarbete planeras.” Jaha. Och när, eller om, biljetterna släpps kostar de som en halv årslön. Det ser mörkt ut för det hållbara resandet.

Det där är förstås inte SJ:s fel, utan Trafikverkets, och i förlängningen regeringens och tidigare regeringars. Just planeringsbekymren äger dock Trafikverket ansvar för – de lyckas inte presentera sin tågplan i tid – men å andra sidan är det ju inte deras fel att banarbeten är mer regel än undantag. Vi har en pinsamt eftersatt räls. 

Exakt hur eftersatt tycks oklart men för ett par år sedan gav Tågföretagen prognosen att underhållsskulden kommer att uppgå till 60 miljarder kronor år 2033. Det var innan regeringen Kristersson flyttade 750 miljoner kronor från järnvägsunderhåll till vägunderhåll.

60 miljarder är mycket pengar. Samtidigt kostar rut- och rot-avdragen staten omkring 20 miljarder i missade skatteintäkter per år. Förbifart Stockholm beräknas landa på nästan 40 miljarder kronor. Politik handlar som bekant om prioriteringar. 

Man kan tycka att just tågräls är en högprioriterad punkt: vi är mitt i en klimatkris och utsläppen från transportsektorn behöver minska. Men verkligheten säger något annat. Flyg är alldeles för ofta billigare än tåg och osäkerheten på järnvägen får många att välja bilen. De spår vi har är överfulla och/eller i stort behov av renovering – och stora delar av landet saknar helt pålitliga tågförbindelser.

Och folk vill ju åka tåg. Få delar av klimatomställningen har så stor folkvilja att stötta sig mot. Vi vet ju hur underbart det är med tåg, när de går som de ska: man susar fram genom vackra omgivningar, läser en bok, slumrar till och vaknar mitt i stan. Inga krångliga säkerhetskontroller, inga långa transferresor och framför allt: en bråkdel av utsläppen jämfört med flyg. Vem vill inte resa precis just så?

Tåglandet Sverige skulle kunna blomstra. Vi skulle kunna se en storsatsning på både ny järnväg och nya tåg, vi skulle kunna äta mat och dricka vin i en riktig restaurangvagn. Men framför allt skulle vi kunna välja bort flyg och bil utan att det kostar skjortan – och lita på att tågen tar oss dit vi ska, både i jobbsammanhang och på fritiden. 

Men då måste vi protestera mot den ignorans som mött järnvägen de senaste åren, och det ointresse som fortfarande råder. Politikerna tycks vilja få oss att tro att järnvägen är ett hopplöst fall, omöjlig att rädda. Samtidigt fortsätter vi att göra jätteinvesteringar i bilväg; investeringar som nästan alltid motiveras med att behoven är omfattande och akuta. Tänk om vi kunde känna lika starkt för det mer hållbara färdmedlet. 

Det krävs vilja och, förstås, mycket pengar – kanske ett lån. En viss bro mellan Sverige och Danmark finansierades, trots kritik, på sådant vis och den kan nog idag beskrivas som en lyckad investering. Nu har vi ju kopplingen till Europa och det är en bra början. Det är dags att fylla på med fler tåg och mer räls (och att ta hand om det system vi redan har).

Det må vara längesen den breda folkmassan tog sig ut på gatorna och kämpade för sin sak och kanske kommer det inte att ske nu heller. Men det här borde väcka känslor och leda till handling, åtminstone digitalt, åtminstone via röstsedlarna i nästa val – allra helst i alla möjliga former. 

Sverige behöver ett järnvägsupprop och vi behöver det nu.