Amra Bajric: 2017 måste kampen stå stadig

Det har varit ett tufft år med en kommunalpolitik där sossarna och moderaterna mer ofta än inte har suttit i varandras knän. Jag tänker på de nedstängda busslinjerna som har omöjliggjort en vettig kollektivtrafik och förbindelser med städerna för vår befolkning på landsbygden. Jag tänker även på Moderaternas härdsmälta med motionen om att förbjuda hijab på flickor med motiveringen att sjalen gör det svårare att ta upp D-vitamin från solen. Jag reflekterar över hur mycket av den vänsterpolitiska energin och engagemanget som har gått åt till att försöka stoppa högerns förslag som enbart försämrade välfärden och utarmade en redan pressad arbetarklass. Parkeringsavgift för sjukvårdspersonal utanför sjukhusen och rop om mer poliser i stadens förorter utan några långsiktiga lösningar i sikte. Norrköping har under året som gått blivit mer segregerat, inte enbart geografiskt utan även politiskt, och jag tror att det beror på avsaknaden av något gemensamt att enas kring.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vem kommer inte ihåg sin första demonstration? Den marxistiske historikern Eric Hobsbawm liknar känslan av att uppgå i en folkmassa till en erotisk upplevelse – liknelsen är inte så långsökt som den låter. Vi från vänstern ser ofta med oblid blick på känslans politik, på det som får blodet att strömma och känslorna att svalla. Här vill vi ha resonlig debatt; först empirisk verklighet, sedan slutsatser. Analyser! Det är hårdvaluta. 

Men människor lever inte i analyser. Det finns, mycket generellt uttryckt, två dimensioner av vänsterupplevelse – den ena, vilken jag just har beskrivit. Låt oss kalla det för massans förtjusning – en ockupation, en masstrejk, känslan av att röra sig i offentligheten med andra människor. I den rörelsen blir medborgaren och folket till, det är så politik skapas och förs vidare. Men ögonblicket försvinner, hur mycket avtryck det än gör i våra minnen. Därför behövs den andra upplevelsen: organisering, institutionalisering, arbetsdelning. 

När jag träffar anarkister så älskar de alltid den första upplevelsen; och det är förståeligt. Det är något så vackert, festligt, ja det är rentav en karneval, när människor samlas och gör masspolitik. Alla hierarkier utjämnas, plötsligt kan människor se varandra för vad de är. Men politik kan inte börja och sluta här. För dagen efter återvänder de långa processernas sega verklighet. Vi människor behöver mat, vi behöver hus, vi behöver resurser. Vad händer när människors familjer börjar få det knapert? Så sker alltid i strejker, och det är det som tar kål på dem – familjen orkar bara inte längre.

Och det är här vänsterns kamp måste stå stadig och föras framåt under 2017. Trots avsaknaden av självklara vinster och vackra ögonblick som enat massorna. Vi måste komma ihåg att det är arbetet bakom kulisserna som räknas i slutändan. Den grund vi lägger på alla kommunala möten, bokcirklar, tankesmedjor, diskussioner och samtalsgrupper är det som kommer att ge utdelning för vår stad under åren som kommer. 2016 var ett tufft år för alla men jag tror på 2017 ändå. Som vänster så måste en kosta på sig att vara idealistisk då och då.