Det finns dock vissa ljuspunkter. Det politiska samtalet är i högsta grad levande och många människor uttrycker vikten av att gå och rösta, att rösträtten i sig är något vi ska vara stolta över och värna. Vi har också kunnat se hur människor har samlats och visat sin avsky över att partier med en tydlig nationalistisk agenda åter syns på Europas gator. På torgmöten har människor vänt Jimmy Åkesson ryggen och fler och fler, också människor som annars inte är politiskt aktiva, markerar mot denna typ av åsikter.
På något sätt känns det som att det politiska samtalet nu förs med större glöd än tidigare. Det blir tydligt att det även i dag finns väldigt stora skillnader i politiken. När vi börjar ställa människor emot varandra, gör politik av hudfärg och sexuell läggning är vi riktigt farligt ute. Koncentrationsläger, utrensning, hat, svält och mord, det blir inte mer rätt bara för att det motiveras ideologiskt.
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
Matin Neimöllers beskrev med några korta rader hur utvecklingen i Nazityskland kunde fortgå och varför ingen gjorde något. Jag är stolt över att kunna säga till min son när han växer upp att jag var en av dem som faktiskt protesterade, som inte bara stod tyst och tittade på när det hände. Vad säger du till dina barn? Vill du vara en av dem som tyst tittar på eller tillhöra dem som tar aktiv ställning. Det är dags att trycka tillbaka dessa partier dit de hör hemma, i en mörk skrubb låst med en sedan länge borttappad nyckel.
Frågan är varför detta händer just nu och vad vi ska göra åt det? Att starka nationalistiska strömningar dyker upp under svåra ekonomiska tider är inget nytt, det har vi sett tidigare i historien och det är också en av förklaringarna till Gyllene grynings framgång i Grekland.
Också i Sverige ser vi hur klyftorna ökar och hur spänningar mellan grupper ökar, även om vi är långt ifrån den situation vi ser i Grekland. Pensionärer har fått det sämre, ungdomar saknar jobb och på många ställen fungerar inte integrationen så bra som den borde. Klart att det finns en grogrund för dessa åsikter även i Sverige. Lösningen är inte mer av den politik som har skapat dessa motsättningar, lösningen är i stället en politik som arbetar för att minska klyftor, som får oss att se likheter i våra medmänniskor i stället för skillnader.
EU-valet är avklarat och Sverigedemokraterna kom in i parlamentet med två nya mandat, men än är inte kampen över. Det gäller att behålla valtemperaturen, ta tillvara det engagemang som har väckts hos människor och se till att tillräckligt många inser att det är dags att ta främlingsfientligheten på allvar och byta ut landets trötta och nöjda regering mot en ny. Den 14 september har vi möjligheten.